Straffriheten för våldtäkterna i Kongo är total
Efter världspremiären av filmen Kvinnornas krig den andra februari arrangerade Kvinna till Kvinna ett panelsamtal med filmens två huvudpersoner Esther Munyerenka, socialassistent på Panzi-sjukhuset i Demokratiska Republiken Kongo där man behandlar våldtagna kvinnor och Mira Vilusic, psykolog från Tuzla i Bosnien-Hercegovina som behandlat våldtagna kvinnor.
– Straffriheten för förövarna är total nu. Därför kommer våldtäkterna att fortsätta. Jag undrar vad som kommer att hända våra döttrar och deras döttrar, säger Mira Vilusic.
Mellan 200 000 och 500 000 kvinnor har våldtagits under de 14 år som kriget pågått i Kongo. Panzisjukhuset är det enda i regionen som är specialiserat på att hjälpa de våldtagna kvinnorna som ofta har flera svåra komplikationer i underlivet till följd av övergreppen. Sedan starten har man kunnat hjälpa runt 20 000 kvinnor. Trots att inga regelrätta strider pågår nu ser Panzisjukhuset att det sexuella våldet fortsätter. Enligt de uppskattningar Panzisjukhuset gör står gerillan för 80 procent av det sexuella våldet och regeringsstyrkorna för 20 procent. Därtill kommer de övergrepp som begås av utländska hjälparbetare och soldater i FN-styrkan MONUC.
– Våldtäkterna kommer fortsätta i Kongo. Det råder total straffrihet, förövarna går fritt på gatan. Ibland vågar kvinnorna inte komma till oss på sjukhuset efter våldtäkten för att de är livrädda för att bli våldtagna igen på vägen dit. Och det händer, de kan bli våldtagna både två och tre gånger, säger Esther Munyerenka.
Både Mira Vilusic och Esther Munyerenka har många års erfarenhet av att hjälpa de kvinnor som utsatts. Det handlar om att få dem att läka både fysiskt och psykiskt.
– Kvinnor kan repa sig från det se utsatts för. Men de kommer aldrig att glömma det som hände. Kvinnorna känner sig så svaga, de kan inte acceptera vad som hänt dem. Vi försöker få dem att förstå att det inte är deras fel. De är utan skuld. De måste få denna hjälp för att kunna få sina liv tillbaka, säger Esther Munyerenka.
När de fått läkarvård på Panzisjukhuset åker de hem. Men personalen från sjukhuset besöker dem igen för att se hur de mår när det gått ett tag.
– Jag glömmer aldrig när vi besökte flera kvinnor och hittade dem arbetande på fälten. De hade fått arbete vilket visade att livet hade återvänt till dem. Dessa kvinnor kan berätta sin historia och dela den med andra. De skäms inte längre. De är modiga, och deras mod smittar av sig till andra som blivit utsatta, säger Esther Munyerenka.
Under kriget i Bosnien-Hercegovina i början på 1990-talet våldtogs runt 20 000 kvinnor.
– 15 år efter kriget är många kvinnor i Bosnien kvar i en djup depression. Till skillnad från i Kongo så har de tak över huvudet, en liten pension och de utsätts inte längre för våld. I den terapi vi ger dem har vi sagt att de inte ska glömma eller förtränga det som hänt dem. Även om de mår dåligt blir det inte bättre om man tränger bort det, det kommer tillbaka. Jag tror att jag har lyckats med detta, säger Mira Vilusic.
Mira Vilusic säger att den stora skillnaden mellan Kongo och Bosnien är att kriget är slut i Bosnien medan det fortsätter och fortsätter i Kongo.
– Kvinnorna kan bli våldtagna igen, de får ingen chans att gå vidare, säger hon.
Det är sedan 1998 instiftat i Romstadgan som reglerar den internationella brottsmålsdomstolen i Haag att systematiska våldtäkter är ett krigsbrott, ändå fortsätter övergreppen i DR Kongo, trots att FN till och med är på plats. Vad kan göras åt det?
– Omvärlden måste engagera sig i det som händer i Kongo. Vi måste prata och prata om det som sker, hela Sverige måste engagera sig. Vi måste också gå till botten med problemen. Det är soldaterna och miliserna som är förövarna. Därför måste vi få fred, säger Esther Munyerenka.
– Ni i omvärlden kan vara mindre döva och blinda. Jag tycker inte att någon ska kunna sova lugnt innan vi får ett slut på våldtäkterna i Kongo. Det åligger alla, säger Mira Vilusic.
Åsa Carlman
Katarina Hellström