Säkerhet för vem?

"Kvinnor som inte lyder kommer att straffas" står det skrivet på en vägg i Basra, Irak.

Kvinna till Kvinna arbetar aktivt med att förändra säkerhetsbegreppet till att inkludera kvinnors säkerhet. Skälet är att säkerhetshot mot kvinnor inte anses vara av vikt för nationell och internationell säkerhet. Vi menar att mäns våld mot kvinnor, brist på rörelsefrihet, brist på sexuell och reproduktiv hälsa i allra högsta grad är viktiga säkerhetsfrågor, både ur ett individperspektiv, och i en nationell och en internationell kontext

Den internationella säkerhetspolitiken har länge fokuserat på stater, geografiska gränsdragningar och militära medel och lösningar. I samhällen där människor kan försörja sig och äta sig mätta, där invånarna känner sig trygga och där det finns demokratiska rättigheter och möjligheter att påverka är det ovanligt med krig och konflikt. Bristen på individers säkerhet är en starkt bidragande orsak till att säkerhetsläget i världen har försämrats. Det har FN och andra internationella aktörer uppmärksammat och 1995 myntades begreppet mänsklig säkerhet, som breddar det traditionella säkerhetsbegreppet.

Man har sett att bristen på mänsklig säkerhet i ett land, som fattigdom, hunger och nedmontering av mänskliga rättigheter, bidrar till att våldet i samhället ökar oavsett om området varit i väpnad konflikt tidigare eller inte. Samhällen där våld har normaliserats som problemlösningsmetod, där mänskliga rättigheter kränks och där staten inte kan skydda sina invånare, måste betraktas som instabila samhällen. En stat som är instabil riskerar att hamna i negativa våldspiraler som kan leda till fördjupade konflikter och hota säkerheten både nationellt och internationellt.

Mäns våld mot kvinnor är ett säkerhetspolitiskt hot
Säkerhetshot mot kvinnor uppmärksammas sällan i den säkerhetspolitiska debatten. Genom att betrakta individer som en homogen grupp går man miste om att se de specifika säkerhetshoten som olika grupper drabbas av. Ett tydligt exempel är att män utsätts för våld på offentliga platser, medan kvinnor oftast utsätts för våld i sitt eget hem. FN:s befolkningsfond UNFPA menar att mäns våld mot kvinnor kan var den mest utbredda och socialt accepterade kränkningen av de mänskliga rättigheterna. Amnesty rapporterar att minst en tredjedel av alla kvinnor i världen utsätts för allvarligt våld under sin levnad. En halv miljon kvinnor dör varje år i samband med graviditet, förlossning eller osäkert utförda aborter.

Både militär och polis utgör centrala delar av de flesta staters skydd, med syfte att skydda individer, det nationella intresset och den nationella säkerheten. I de flesta samhällen skyddar dock inte militären och polisen kvinnor, genusrelaterat våld får pågå utan juridisk påföljd för förövaren. När det sker och sätts i system genom att det saknas lagar eller implementering av lagar, eller genom att det ses som en privat angelägenhet, kan inte staten ses som beskyddaren av alla invånare. Snarare är institutionerna själva del av förtrycket mot kvinnor.

Små och lätta vapen används i stor utsträckning i dagens interna och lågintensiva konflikter. Ett skäl till att dödligheten ökar bland kvinnor som misshandlats av sina män under och efter en konflikt är att tillgången på lätta vapen och ammunition är stor och finns i personers privata ägo. I vissa fall dör fler kvinnor av dem efter än under kriget. Den stora förekomsten av lätta vapen gör samhället instabilt. Kvinnor har både stort intresse av och information som är viktig i samband med avväpning och insamling av vapen. Kvinnor som befunnit sig i samhället under kriget har ofta kunskap om var vapen gömts när striderna tog slut. Dessutom används många kvinnor som vapensmugglare då de inte misstänks på grund av att de är kvinnor. De har ett stort egenintresse av att vapen försvinner från deras bostäder.

De kvinnoorganisationer vi samarbetar med jobbar alla med säkerhet på olika sätt: När de jobbar med skyddat boende, juridiskt stöd, makt över kroppen och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter; när de jobbar mot mäns våld mot kvinnor, eller genom att säkra kvinnors deltagande i civilsamhället, i politiken, och fredsförhandlingar; när de utbildar polisen eller ifrågasätter säkerhetspolitiken. De är en stark och livsviktig motkraft dels till fundamentalism och dels till ett allt räddare samhälles krig mot terrorism.

Varningssignal
Så kallad early warning, ett system för tidig varning, skulle kunna spela en avgörande roll i att identifiera när det finns risk för våldsamma konflikter. Tecken på instabilitet som eskalerande våld kan vara nog för att det internationella samfundet ska använda diplomatiska och politiska strategier för att förebygga att konflikten eskalerar. När våld mot en etnisk grupp är utbrett, systematiskt och i stor skala måste det internationella samfundet ingripa. Skulle ett utbrett, systematiskt könsbaserat våld i stor skala kunna vara anledning nog för det internationella samfundet att agera? Genom att identifiera våld mot kvinnor som ett internationellt säkerhetshot, finns en större möjlighet att på ett tidigt stadium kunna förhindra att en väpnad konflikt blossar upp.

Varningssignaler skulle också kunna vara lång politisk exkludering av kvinnor, en kraftig sänkning av kvinnorepresentation, att bara män syns i det offentliga rummet, ekonomisk diskriminering och skillnader mellan mäns och kvinnors utbildningsnivå eller position i arbetslivet. Det internationella samfundet måste också vara vaksamma på gradvisa förändringar från ett öppet och tolerant samhälle mot ett stängt och intolerant samhälle, särskilt på de förändringar som innebär restriktivare lagar och regler för kvinnor.

Säkerhet och deltagande förutsätter varandra
När säkerhet för kvinnor diskuteras ligger fokus ofta på hur kvinnor ska skyddas. Men att skyddas är inte samma sak som säkerhet. Frågan borde vara vad kvinnor behöver för att säkert kunna delta/agera i livet och samhället. Åtgärder för att garantera kvinnors säkerhet bör inte på något sätt begränsa deras rörelsefrihet, vilket är vanligt när säkerhetshoten verkar för svåra att hantera. Det kan vara ett rykte om att det inte är säkert för flickor och kvinnor att röra sig fritt. Ryktet kanske inte är sant men kommer ändå att påverka många liv. För det mesta handlar det om att försäkra sig om att flickor och kvinnor inte utsätts för sexualiserat våld och att skydda familjens heder, och den enklaste lösningen är att hålla dem hemma. Så länge kvinnor ses som egendom kommer de att skyddas. När de ses som aktörer med rätt att delta i möten och arbeta utanför hemmet, med rätt att göra sina egna val, kommer deras rörelsefrihet och deltagande att säkras.

Skälet till att våld mot kvinnor inte uppmärksammas som säkerhetshot har att göra med att män som grupp är överordnade gruppen kvinnor i större delen av världen. Det är, i olika utsträckning, accepterat att diskriminera och bruka våld mot kvinnor. När mäns våld och kontroll över kvinnor tillåts fortsätta så befästs den rådande maktordningen. Men det är en maktordning som leder till osäkerhet och mer våld.

För att säkerhetshot mot kvinnor ska uppmärksammas och åtgärdas måste kvinnor få möjligheter att delta i samhället, på alla nivåer. Idag spelar det en avgörande roll vilket kön man har när det gäller fördelningen av mat, husrum, pengar, läkarvård, tillgång till juridiska rättigheter och politiskt deltagande. När kvinnor får tillgång till beslutsfattande positioner, en röst i fredsförhandlingar eller kan delta i det civila samhället så synliggörs detta, eftersom det ligger i hennes intresse att förändra situationen. Genom att ta del av makten och få tillgång till information och resurser ökar också kvinnors säkerhet.