Rädsla för splittring av Irak

Efter nära nio år lämnar USA:s soldater Irak. Amerikanerna hoppas att kriget är över för deras del. Frågan är om det även gäller för irakierna. Spänningarna trappas upp. I dagarna flydde vice president Tariq al-Hashimi till Erbil för att undkomma en arresteringsorder utfärdad av premiärminister Nuri al-Maliki. Samtidigt som Maliki också försöker bli av med vice premiärmister Salih al-Mutlak.

– Fram till nu har vi klämts mellan Iran och den amerikanska ockupationen. Under Saddam Hussein levde vi under världens värsta diktator. Men vi höll ihop, det fanns band mellan människor som nu är brutna. Ockupationen, liksom inblandningen från bland annat Iran, har lett till en splittring mellan oss, säger Liza Hido, chef för Baghdad Women’s Association, som bland annat arbetar med att öka kvinnors politiska deltagande i Irak.

Vi sitter i en hotellobby i Erbil i irakiska Kurdistan regionen och pratar om livet i Irak och det faktum att USA nu drar tillbaka sina trupper.  Liza Hido är kristen och bor i Bagdad men åker ofta hit för att träffa andra kvinnorättsorganisationer. Men också för att få andrum från våldet och den begränsade friheten som råder i huvudstaden. Under Saddam Husseins tid kom hon också hit, då som aktiv i Assyrian Patriotic Party som jobbade i det fördolda mot regimen. Många som vi pratar med känner en oro inför USA:s tillbakadragande. Gör även hon det?

– Jag vet inte, säger Liza Hido och slår ut armarna i en något uppgiven gest.
– Jag vet i alla fall att ockupationen inte har lett till en ökad säkerhet för människor. Under Saddam kunde man leva relativt fritt så länge man inte kritiserade regimen. I dag slår våldet blint, hotbilderna är svåra att tyda och förutse.

Sedan 2003 har över 100 000 civila irakier dödats enligt Iraqi Body Count, än fler har skadats. El- och vattenförsörjningen haltar, människohandeln ökar, fattigdomen breder ut sig och läs- och skrivkunnigheten sjunker. Kriget har beräknats kosta amerikanerna 800 miljarder dollar och bidragit till deras ekonomiska utförsbacke samtidigt som ockupationen försämrat deras relationer med flera länder i regionen.

Enligt Ekaterina Stepovana på fredsforsknings institutet Sipri stod Irak för sju procent av världens terrorattacker före 2003. År 2009 hade den siffran ökat till 69 procent. Med facit i hand är det svårt att säga att Irak, världen och USA har blivit säkrare sedan invasionen. Kanske med undantag för de kurdiska provinserna vars invånare utsattes för en folkmordskampanj under Saddams tid.

Efter ockupationen har konservativa religiösa grupper fått stort inflytande i det irakiska samhället. Yanar Mohammad och andra kvinnorättsaktivister menar att kvinnor har betalat ett högt pris för ockupationen. Religiösa lagar bidrar till att kvinnor diskrimineras inom äktenskapet, familjen och samhället i stort . Fler kvinnor går täckta och i söder rapporterar kvinnoaktivister om än striktare klädkoder. Påbud som även uppmuntras av premiärminister Nuri al-Malikis kontor som signalerar att alla kvinnliga statsanställda ska klä sig sedesamt.

– Jag skulle aldrig kunna gå klädd så här i Bagdad, säger Liza Hido och tittar ner på sin blygsamt rundade urringning.
– Jag kommer ihåg när jag började mitt jobb på finansdepartementet på 80-talet iklädd mini-kjol. Förändringar kan ske snabbt. Jag har funderat mycket på varför dessa normer så fort får genomslag. Men jag kommer inte fram till något svar.

Kvinnoaktivister noterar att klädkoderna även smyger sig in i de kurdiska provinserna.  I Halabja vid gränsen till Iran täcker numera i stort sett alla kvinnor sitt hår.  Tidigare i år utfärdade imamer ”fatwor” mot kurdiska kvinnorättsaktivister, trots hoten fortsätter de sitt arbete. Hot tillhör vardagen. Även för Liza. Som både kristen och aktivist är hotbilden dubbel. Människorättsorganisationer som Amnesty International har slagit larm om attacker mot kristna minoritetsgrupper. Många kristna har därför valt att flytta till Erbil. Förra året brändes den kyrka Liza Hido ofta gick till ner och prästen som var en nära vän halshöggs.

– Att alltid tänka på säkerheten blir en del av vardagen. Jag tar aldrig samma väg till jobbet och jag har alltid en chaufför med mig som även fungerar som ett slags livvakt. Mina syskon som bor utomlands vill att jag och resten av familjen lämnar Bagdad. Men jag vill stanna.

Gatubild från ErbilÖkande oro för säkerheten
I en ny rapport får den irakiska regeringen och premiärministern svidande kritik av International Crisis Group. Korruption har tillåtits få fotfäste, domstolar utsätts för politiska påtryckningar liksom civilsamhället. Flera organisationer har mottagit anonyma hot, politiska aktivister har gripits och utsatts för polisbrutalitet. Fram träder en bild av en premiärminister som blir alltmer auktoritär och maktfullkomlig. När vindarna från den arabiska våren nådde Irak i februari slog regeringen till hårt. Trots det fortsatte demonstranter att varje fredag samlas för att protestera mot korruption och maktmissbruk. En av frontfigurerna, en framträdande journalist, dödades i början av september. Det är oklart vem som låg bakom mordet, men demonstranterna syns inte längre till.

– Trakasserier, hot och rädsla för repressalier har gjort att vi inte vågar längre. Tyglarna stramas åt kring civilsamhället. Tidigare i år anklagade premiärminister Maliki personer inom det civila samhället för att vara terrorister. Det fick Hanaa Edwar, även kallade det irakiska civilsamhällets moder, att gå i taket, läsa lusen av premiärministern och lämna mötet, säger Liza Hido.

Premiärminister Maliki och hans shiitiskt ledda regering går en svår balansgång för att fördela makten mellan shia-, sunni- och kurdpartier. Många är oroliga för att spänningen mellan grupperna ska leda till ett regelrätt inbördeskrig och en uppdelning av landet.

Säkerhetssituationen är skör. Samtidigt som vi sitter och pratar får vi besked om att spritbutiker i Zaxó satts i brand av en manlig mobb. Butikerna ägs av kristna. Det är första gången ett sådant attentat inträffar i de kurdiska provinserna.

Lizas telefon ringer. Det är hennes bror från Bagdad. Han har pratat med deras vänner och ingen av dem är skadade.

– Vad innebär detta nu. Är vår sista fristad förlorad? Oron döljs snart åter av ett leende men i ögat syns en förändring.

 De kommande dagarna avlöser olika teorier varandra, mer eller mindre konspiratoriska, om vem som låg bakom attackerna. Var det islamistiska grupper med stöd från Iran? Eller de styrande kurdiska partierna PDK och PUK som ville undergräva islamisternas ställning? Flera pekar på att attentaten kan vara en signal om att våldsamheterna och oroligheterna kommer att spridas även till de kurdiska provinserna nu när amerikanerna drar sig tillbaka.

Efter USA:s invasion arbetade Liza först politiskt och var chef över nämnden för kvinno- och barnfrågor i Bagdad.

– Jag trivdes jättebra. För första gången arbetade jag för alla kvinnors och barns rättigheter oavsett religiös eller etnisk tillhörighet. Det var en ögonöppnare och det förändrade mitt liv.

Men efter ett tag kom hoten och till slut tvingades hon sluta på grund av rädsla för sin egen och sina kollegors säkerhet. Hon vet inte om det var milisgrupper som tyckte att hon var emot religionen eftersom hon förespråkade kvinnors rättigheter, eller om det var manliga kollegor som inte tolererade en kvinnlig chef.

Under sin tid på nämnden startade hon tillsammans med några andra kvinnor Baghdad Women’s Association 2004. De vill visa att det går att samarbeta över religiösa och etniska gränser och vara en motkraft till de grupper som sår splittring. Med tanke på situationen undrar jag ändå varför hon väljer att stanna kvar.

– Jag älskar Irak! Det är här jag hör hemma, säger hon med eftertryck. Därför är jag rädd för en splittring av landet. Det skulle innebära att vi plötsligt blir främlingar för varandra.

Annika Flensburg