Modekurs stärker utsatta tonårstjejer

Genom att driva en designutbildning fångar organisationen Democracy Today upp unga kvinnor som befinner sig i riskzonen för att hamna i människohandel. Kunskaper i sömnad, hantverk och engelska ökar deras möjlighet till en egen försörjning och självständighet. Ett tryggt rum och en meningsfull sysselsättning ger stabilitet och hopp om framtiden.

I en trång lokal på fjärde våningen sitter sex elever runt ett bord och målar sjalar. Batikmotiven är efterfrågade i Jerevan, och ett smart val om man vill sälja sina produkter på marknader. Den som kastar ett öga omkring sig ser att kontorslokalen har två ansikten. Under dagtid sitter organisationen Democracy Today här och tre kvällar i veckan lyfts stativen och symaskinerna fram och förvandlar de tre små rummen till designskola.

Utbildningen startade i augusti 2008 och drivs av Democracy Today med hjälp av projektbidrag från Kvinna till Kvinna och Lindex. I våras gick den första kullen ut och samtidigt började en ny. De allra flesta som var med från starten har fått jobb.

– I framtiden vill jag vara del av Armeniens modevärld, säger Margarit Saroyan, 17 år. Jag vill bli en business kvinna och jag ser också att jag kommer att bli det. Nittonåriga Oksana Ghazaryan ler och nickar instämmande. Tjejerna vill öppna en modestudio tillsammans.

Margarit och Oksana är mentorer för kursens tio elever. De tillhörde själva den första kullen och har återvänt för att fungera som stöd.

− Vi vet hur viktigt det här är för vår framtid och vi vet hur stärkande det är för alla deltagare. Vi gör vad vi kan för att förmedla det och inspirera tjejerna till att ta den här chansen. Visst vi har ett litet försprång, men vi är också på samma plats som dem. 

Ani Cherbechyan är en av dem som började på kursen i våras.
− Jag fick höra från några av de tidigare eleverna och blev sugen på att själv börja. Jag tycker om att komma hit och jag har fått ett nytt sätt att tillbringa min lediga tid.

Margarit och Oksana känner både nya och gamla kurskamrater sedan innan, de har nämligen alla vuxit upp på ett av Yerevans fyra barnhem.

Democracy Today leds av Gulnara Shahinian.
− I slutet av 1980-talet hamnade många barn på barnhem i Jerevan. Stora delar av Armenien drabbades av en förödande jordbävning. Sedan kollapsade Sovjetunionen och det blev krig i vårt land. Det var svåra tider för armenierna. Nationalismen var stark och föräldrar lämnade hellre barnen till ett barnhem än tvingades att skicka dem till nya familjer utomlands.  

Enligt Gulnara Shahinian befolkas barnhemmen till största delen av tjejer.
− Killarna rymmer. De hittar ströjobb och klarar sig själva på något sätt. På barnhemmen förekommer våld och sexuella övergrepp och när tjejerna fyller 18 och tvingas flytta därifrån är de mycket riskutsatta. De har svårt att få bostad och har varken familj eller pengar. De hamnar ofta på gatan och blir lätta offer för människohandel.

I Armenien är människohandel för sexuella ändamål ett stort problem. Tjejer hamnar framför allt i Turkiet och Förenade Arabemiraten. Har de inga giltiga papper och ingen familj som saknar dem är det svårt att spåra och hjälpa dem. Några av tjejerna på Democracy Todays designskola har varit utsatta för människohandel, de andra bedöms vara i riskzonen.

− När vi precis hade börjat och tog ett gruppfoto med de första eleverna sa de till oss: ”vill ni att vi har ledsna ögon?”. De är så stigmatiserade och vi kämpar för att motverka det. Med den första kullen så såg vi också hur de gick från att se sig själva som offer till att bli starka aktiva personer.

Under kvällens batikkurs bland Democracy Todays kontorsmöbler går det inte att ta miste på den trygga och positiva stämningen i rummet. Visst märks det att här är man först och främst designelev och inte barnhemsbarn. Democracy Today drömmer om att driva utbildningen som en skola; långsiktigt och i nya, större lokaler. Förhoppningen är att tjejerna ska kunna bo tillsammans och starta egna företagskollektiv. På så sätt skulle många riskfaktorer elimineras i tjejernas liv. Med obefintligt stöd från staten och litet utländskt intresse att finansiera den här typen av verksamhet i Armenien, är det lång väg kvar för att realisera detta.

Emma Söderström