Militären skapar inte säkerhet

– Det Israel gör för att öka säkerheten för landet, leder snarare till sämre säkerhet för de israeliska kvinnorna. I armén lär vi oss att lösa konflikter med våld, och med fler vapen i samhället, dödas fler kvinnor i hemmen. Dessutom går en stor del av stadsbudgeten till armén, vilket betyder att pengarna inte räcker till välfärd och kvinnojourer, säger Slava Greenberg, den nya deltagaren i Kvinna till Kvinnas utställning Pushing the Limits som öppnar på Stockholms läns museum den 19 november.

– Vi måste omdefiniera begreppet säkerhet i Israel. Här förknippas säkerhet med armén, muren och kampen mot terrorismen. Men säkerhet är en massa andra saker, som att ha ett drägligt liv och ett arbete, och att inte behöva vara rädd för att bli våldtagen eller utsatt för sexuella trakasserier, säger Slava Greenberg och bjuder på te hemma i sin lägenhet i Haifa i norra Israel.

Slava är 25 år och arbetar för den israeliska feministiska fredsorganisationen Isha L’isha. I sitt arbete arbetar hon både med att försöka få ett slut på konflikten med palestinierna, och med kvinnors säkerhet inom det egna israeliska samhället. Det hänger nämligen ihop, menar hon.

– Israel är ett militariserat land, vi befinner oss ständigt i krig eller mellan krig. Allt fokus har hamnat på den yttre fienden, vilket leder till att vi har väldigt svårt att lyfta fram kvinnors och homosexuellas rättigheter. När vi säger att vi vill få till stånd lagar som skyddar kvinnor får vi höra att det får vänta till efter kriget. Dessutom går alla pengar till armén istället för till välfärdsåtgärder och det påverkar kvinnor mer än män, eftersom det ofta är kvinnorna som får vara hemma och ta hand om barnen och de gamla om samhället inte kan göra det, säger Slava.

Hon menar att kvinnor i Israel inte är säkra någonstans.
– Vi ser hela tiden hur våldet mot kvinnor ökar i Israel, som en direkt konsekvens av konflikten med palestinierna. Folk är frustrerade över arbetslöshet och fattigdom och i armén lär de sig att lösa konflikter med våld. När det dessutom finns så mycket vapen i omlopp, är risken större att ett bråk urartar.

Slava säger att det räcker att titta på hennes eget område för att se konsekvenserna av rasismen mot palestinierna.

– Jag bor i ett område i Haifa där det bor både israeler och palestinier, och en blandning av judar och kristna. Det innebär att det har blivit lite av ett andra klassens område. Poliserna kommer inte gärna hit om det händer något och gatorna är dåligt upplysta. Det gör att kvinnor känner sig osäkra här. Studier visar att det gör jättestor skillnad för kvinnors känsla av trygghet och säkerhet om man förbättrar ljuset, säger hon.

På Isha L’isha håller Slava på med ett projekt där de intervjuar kvinnor om deras upplevelser av säkerhet. Planen är att lägga fram resultatet för olika politiker.
– Vi hoppas att det ska nyansera bilden av begreppet säkerhet en aning, säger hon.

Slava är född i Ukraina och flyttade till den lilla staden Affula i Israel när hon var sju år.
– När jag växte upp visste jag knappt att det fanns palestinier. Det talades inte om konflikten i mitt samhälle. Men i tonåren åkte jag på ett fredsläger där vi fick träffa ungdomar från Jenin. Det var ett svårt läger som blottlade rasism och fördomar på båda sidor. Men jag fick en palestinsk vän som jag tyckte mycket om, och när hon berättade att hon var tvungen att passera vägspärrar för att komma till skolan och att soldater sköt på hennes hus tyckte jag att det var orättvist, säger Slava.

När den andra intifadan bröt ut, sköts en av hennes nyfunna palestinska vänner ihjäl under en demonstration. Det var då Slava började ta ställning mot ockupationen.

– Jag upptäckte att folk dödades i mitt namn och insåg hur naiv jag hade varit. Jag började läsa på om ockupationen. På den tiden var jag fortfarande feministiskt omedveten. Men sedan kom jag i kontakt med ”Kvinnor i svart” och började följa med på deras möten. Flera av kvinnorna där var aktiva i andra feministiska fredsorganisationer och genom dem blev jag medveten om att det nästan alltid var män som fick uttala sig, både bland dem som förespråkade ockupationen och bland dem som var emot den.

Slava och några av de andra aktivisterna började anordna kvinnodemonstrationer mot muren som hade börjat byggas på Västbanken. Där lärde hon känna flera palestinska kvinnor.
– Det uppstod djupa band mellan kvinnorna på de där demonstrationerna. Jag upplever att kvinnoorganisationer oftare inbjuder till mer nära och vänskapliga möten. Det fanns ingen hierarki mellan oss och det gjorde det lättare att bli vänner, säger Slava.

Med den nya medvetenheten insåg hon att hon aldrig skulle klara av att tjänstgöra i den israeliska armén. I Israel gör alla judiska israeler militärtjänst, kvinnor i 21 månader och män i tre år. Men Slava vapenvägrade och hänvisade till att hon var pacifist.

– De försökte övertala mig att göra lumpen i alla fall och sa att jag skulle få svårt att få jobb om jag inte gjorde min militärtjänst. Det stämmer, i Israel är det en stark merit att ha gjort lumpen, särskilt om du har haft en hög position med mycket ansvar. Jag möttes även av kritik från grannar och vänner till mina föräldrar. I Israel är det inte socialt accepterat att vägra göra militärtjänsten, säger Slava och fortsätter:

– Men jag stod på mig. Jag fick lägga tonvikten på att jag var just pacifist och inte att jag var emot ockupationen, för då hade jag nog tvingats att göra militärtjänst i alla fall. Men nu slapp jag det och fick till och med ett brev från armén där det står att jag slipper på grund av ”mitt samvete”. Tyvärr slapp jag inte undan helt och var tvungen att göra civiltjänst. Det är inte ett perfekt alternativ, jag har ju inte förändrat något och jag fick fortfarande betalt av Försvaret. Men jag har i alla fall inte deltagit i några av arméns övningar.

Pernilla Ahlsén, frilansjournalist