Kvinnorna bästa affären för svenskt bistånd

Biståndsministern senaste utspel om risken för korruption inom biståndet slår in öppna dörrar. Korruption är inget nytt problem. Det förekommer dessvärre i stora delar av världen, inom olika samhällssektorer och där internationella transaktioner sker och avtal skrivs.

Liksom tidigare debattörer har Kvinna till Kvinna oupphörligt arbetat för att minska riskerna för att biståndspengar kommer på villovägar. Vi har fört diskussioner med Sida, andra biståndsgivare samt samarbetspartners i mottagarländer. Som en aktör inom biståndet sedan 1994 vill vi understryka att biståndet till allra största delen inte präglas av korruption och missbruk av resurser. I dag stöder vi omkring 120 kvinnoorganisationer i länder härjade av konflikter, på Balkan, i Södra Kaukasus, Mellanöstern och är på väg att etablera oss i östra Kongo och i Liberia.

I alla dessa områden förekommer korruption och maktmissbruk. Under väpnade konflikter faller samhällen sönder, rättssystem och statliga kontrollmekanismer fallerar. Risken för korruption är överhängande när internationella aktörer kommer in och ger stöd, om det så är i form av humanitära eller militära insatser, handel eller bistånd.

En kärnfråga för att motverka korruption är att skapa förutsättningar för folkligt ansvarsutkrävande i mottagarlandet (som även Torbjörn Pettersson nämner i sitt inlägg). Vi har alltför ofta sett hur representanter från det civila samhället marginaliseras från diskussionerna om vilka behov som finns och vilka prioriteringar som ska göras i en återuppbyggnadsfas. Det betyder att insyn över hur biståndsmedel disponeras i mottagarländerna ofta är undermålig. Det urholkar möjligheterna för det civila samhället och befolkningen i stort att hålla politiker och myndigheter ansvariga för hur de använder biståndspengarna. Därför bör mer göras för att mottagarländernas regeringar och myndigheter inte bara känner sig ansvariga mot givarna utan också mot sin egen befolkning.

Inom EU-kretsen talas mycket om mottagarens ägarskap och EU-länderna lägger därför stor vikt vid så kallat budgetstöd. Det är givetvis viktigt att stärka ländernas egna utvecklingsambitioner, men det räcker inte. För att bekämpa korruption och främja demokratisk utveckling är det avgörande att parallellt stödja det civila samhällets krafter. De är centrala aktörer i arbetet mot korruption. Därför är vi oroade att regeringens landstrategier lägger stor tyngdvikt på just budgetstöd och kanalisering via stora multilaterala givare. Vår erfarenhet är att detta stöd ofta hamnar alltför långt från de faktiska mottagarna och mottverkar transparens och ansvarsutkrävande.

Vi vet att den verksamhet vi bedriver har en antikorruptionseffekt. När vi stödjer kvinnorörelser så ökar även deras möjligheter att kämpa för kvinnors rättigheter och delta inom politiken liksom möjligheten att ställa krav på öppenhet i de offentliga finanserna. Ett kritiskt förhållande till den politiska eliten är en förutsättning att kunna ställa frågor om vad statens medel används till. Frågor som: Varför får kvinnor sämre skolutbildning? Varför ges inte kvinnor tillgång till hälsovård på samma villkor som män?

Biståndsministerns resultatskrivelse som presenterades i våras framhåller att biståndets resultat i första hand bör sökas i sammanhang där det förutsätts verka - bland annat när demokratiska förändringsaktörer försöker göra sig hörda. Kvinnorättsaktivister i konfliktområden är förändringsaktörer och de utmanar ofta korrupta ledare och kriminella gäng. På Balkan var exempelvis kvinnoorganisationer först med att uppmärksammade människohandel och våga utmana dess underliggande strukturer och ledare. Därför ser vi fram emot en diskussion om hur såväl det politiska som finansiella stödet till dessa förändringsaktörer kan ökas.

Vi vill passa på att framhålla att det knappt finns något annat politikområde som är så kontrollerat och genomlyst som biståndet. Krav på ökad kontroll och uppföljningsmekanismer avlöser varandra. Risken är att utförarna till slut drunknar i den ökade mängden krav på redovisningar på längden och tvären. Det får naturligtvis konsekvenser för själva kärnverksamheten, att bekämpa fattigdom, maktmissbruk och kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Vi frågar oss varför biståndsministern gör detta utspel just nu? Handlar det i själva verket om att stävja biståndskritiska moderater under den pågående partistämman? En erfaren minister som Gunilla Carlsson vet naturligtvis att utspelet inte bara talar till moderata partimedlemmar utan även spär på det ständigt pågående misstänkliggörandet av biståndet. Är det månne det som är syftet?

Lena Ag
generalsekreterare, Kvinna till Kvinna