Gränslösa möten på Balkan

– Hur når ni ut till människor med era budskap? Och hur ser samhället på det ni håller på med?

Nadia, Adi och Wafa är nyfikna. Vi, tio kvinnor av olika nationalitet, sitter runt ett mötesbord i ett luftigt rum högt upp i ett hus på en av Pristinas sluttningar. Utanför fönstret grönskar träd i en de få parkerna. Vyn över omgivningarna visar hur liten huvudstaden i den nybildade staten Kosovo faktiskt är.

– Vi ser till att skaffa oss allierade, bland journalister och bland de kvinnliga beslutsfattare som finns. Vi jobbar mycket på personliga relationer, det behövs här. Det finns en misstänksamhet mot det vi arbetar med. Många tror fortfarande att feminister är några som hatar män, svarar Luljeta Vuniqi som är chef för organisationen Kosovar Gender Studies Center i Kosovo.

De frågvisa besökarna i rummet kommer från en rad kvinnoorganisationer i Palestina och Israel, som under tio intensiva dagar är på studiebesök i Kosovo och Serbien. Samtliga deltagare är aktiva i organisationer, som med stöd från Kvinna till Kvinna, på olika sätt arbetar för kvinnors rättigheter. Syftet med besöket är att dela erfarenheter med kvinnor som arbetar med samma typ av frågor på Balkan.

– Våra samhällen ser olika ut, men de problem kvinnor står inför är likadana. Diskriminering och våld mot kvinnor är ju bara några exempel, säger Nadia L M Yasin från organisationen Palestinian Working Women’s Society for Development i Tulkarem på Västbanken.

Samtalet kring bordet kommer in på behovet av lagstiftning för att säkra kvinnors rättigheter och möjligheter till deltagande. Luljeta Vuniqi berättar om det tuffa arbetet som hennes organisation har deltagit i kring att utforma ett utkast till diskrimineringslag.
– När väl utkastet var färdigt för beslut togs det inte av regeringen. Min åsikt är att politikerna inte vill ha någon lag eftersom det är detsamma som att erkänna att diskriminering förekommer i Kosovo.

Någon lag kring diskriminering finns inte heller i det palestinska samhället.
– Vi har inte ens ett ord för ”genus” i arabiskan. Många motståndare till jämställdhet menar att genusbegreppet bara är ett västerländskt påfund som tvingas på oss, berättar Nadia L M Yasin. 

Kaos och isolering

Ute på gatan utanför Kosovar Gender Studies Center byggs det. Överallt i Kosovo pågår byggnadsarbeten. Bostadshus, vägar, broar och hotell. Röstfiske inför de förestående lokalvalen sägs vara anledningen.

– Det är ett kaos. Det finns ingen samordning, ingen överblick. Alla kör på efter egen agenda, utbrister en av värdarna för studiebesöket, Igo Rogova från Kosovo Women’s Network, när vi passerar ett av alla påbörjade lägenhetskomplex i Pristinas utkanter. 

Igo Rogovas betraktelse av infrastrukturen är en spegling av den nya statens politiska struktur – eller snarare bristen på den. Nya institutioner ska skapas och en demokratisk utveckling ska förhoppningsvis påbörjas i det nyfödda Kosovo, som står inför svåra utmaningar och politiska dilemman efter åren av krig, förtryck och politiskt kaos. Än så länge är Kosovo inte erkänt av vare sig Serbien eller Bosnien-Hercegovina, vilket är en av de största stötestenarna för det politiska etablissemanget liksom för den stora internationella närvaron i landet. Delar av den serbiska minoriteten i Kosovo lever idag i isolerade enklaver, utan samröre med övriga samhället.

 – Jag känner verkligen igen mig i det kaosartade och komplicerade. Det är som hemma, suckar Naila I O Zaqout från Women’s Affairs Centre i Gaza, när gruppen gjort ett besök hos organisationen Ruka Ruci, som jobbar för att stärka kvinnor i den serbiska enklaven Ugljare och öka deras möjligheter till möten och integration med andra kvinnor i Kosovo.

Många kvinnor i Ugljare har inte lämnat sin by på många år av rädsla för våld och repressalier för vad som skedde i deras namn under kriget. Mötet med Ruka Ruci sker i byns café, en sliten och kall lokal invid den leriga bygatan. Pristinas shoppingstråk och restauranger, enbart tio minuters bilfärd bort, känns avlägsna.

Att hela krigstrauman

Det är frostkallt ute på gatan, bussen står på tomgång och väntar. Frusna deltagare snabbar på stegen för att slippa kylan som slagit till på bara en dag. Från tjugo plusgrader till knappa fem – det känns. Dagens utflykt går till Gjakova i västra Kosovo. Här finns organisationen Medica som allt sedan kriget för tio år sedan har jobbat för att stödja kvinnor i behov av hjälp. Vid organisationens kvinnocenter erbjuds allt från gynekologiska kontroller till psykologstöd och aktiviteter för att hitta egen försörjning. Gruppen slår sig ned på stora mjuka kuddar som är placerade längs väggarna i det ljusa rummet.

– Hur gör ni för att nå dem ni vill hjälpa? Hur får ni kontakt med kvinnor som lider av trauman från kriget?

Hadeel Abdos fråga tolkas snabbt till albanska och får genast svar av chefen Lola Vepriu.
– Vi kan inte sitta och vänta på att kvinnor ska våga sig hit. Vi söker upp dem, besöker byar och bostadsområden där vi berättar att vi finns och vad vi gör.

Hadeel Abdo från Women’s Study Center i Jerusalem och de övriga besökarna från Mellanöstern ställer många intresserade frågor och reflekterar samtidigt över sin egen vardag. I rummet på kvinnocentret har både personal och kvinnor som deltar i olika aktiviteter samlats. Samtalet rör sig om allt, från metoder för att hjälpa kvinnor som drabbats av krig till hur kriget slår mot kvinnor – oavsett var i världen konflikter pågår.

– Det kvinnorna berättar här påminner om vår egen historia. Att ses som andra klassens medborgare och fördrivas från sina hem – det är ju precis vad som hänt oss palestinier, säger Wafa Shahin Trad från Al Zahraa i Galileen i norra Israel.

Gjakova drabbades hårt av kriget för tio år sedan. Igo Rogova från Kosovo Women’s Network jämför Gjakova med Srebrenica. Här våldtogs allra flest kvinnor under kriget och Gjakova är också platsen där många, många människor fortfarande söker efter sina anhörigas kvarlevor. För bara några veckor pågick en hungerstrejk, där kvinnor krävde identifiering av de benrester som finns samlade på lager någonstans i Pristina. För många kvinnor gör bristen på ansvarsutkrävande, att krigsförbrytare fortfarande tillåts går fria, att deras krigstrauman fortsätter.
– Här är kriget fortfarande i högsta grad närvarande. Det som ger kvinnorna energi är deras hopp, menar Igo Rogova.

Från Gjakova i västra Kosovo går färden vidare mot Mitrovica i norr, en stad som efter kriget delades upp efter etnicitet. Serberna bor idag på norra sidan av den korta bron över floden Ibar och kosovoalbanerna på södra stranden. Här görs ett besök på Community Building Mitrovica, som framför allt satsar på att nå unga människor med kulturaktiviteter över de etniska gränserna. Vi får höra om Mitrovica Rock School, dit alla unga är välkomna, oavsett vilken sida om bron de bor på. Community Building Mitrovica tror på att jobba med ungdomarna som ännu inte har fångats i att tänka ”vi och dom”. Samtidigt finns två olika skolsystem att kämpa emot, två läroplaner som lär ut motsatta bilder av historien.

Gruppen tar en försiktig promenad över bron, från centrets lokaler precis vid brofästet på den albanska sidan. Flera av dem tycker det känns obehagligt och vänder snabbt medan andra tar en längre tur på andra sidan, där det enda som skiljer gatubilden från södra sidan är bilarnas registreringsplåtar och de kyrilliska bokstäverna på reklampelare och butiksskyltar.

Mod och kraft

Studiebesöket i Kosovo föregicks av flera dagar i Serbien, där kvinnorna från Mellanöstern guidades av det serbiska kvinnonätverket Women in Black. De deltog bland annat i en demonstration för att Serbien ska erkänna och ta ansvar för vad som hände i Srebrenica 1995 liksom i en konferens om rättvisa i övergången mellan konflikt och återuppbyggnad.

– Mina känslor efter dagarna i Serbien är tudelade. Jag är chockad över hur stark nationalismen är och vilka villkor som kvinnorättsaktivisterna arbetar under. Det är värre än i Israel. Samtidigt imponeras jag av deras kraft och mod. Jag ska verkligen försöka ta med mig det hem, säger Yael Ben Yefet från Community of Learning Women, som betonar hur mycket resan till Kosovo och Serbien betyder för henne.

– Varje dag här tänker jag ’vad privilegierad jag är som får vara med om det här’. Det betyder så mycket att få lära och byta erfarenheter med kvinnorna här.

De konservativa krafterna i Serbien påverkar stora delar av besökarna. Adi Dagan från Coalition of Women for Peace i Tel Aviv jämför med situationen i Israel och hur trycket på att hitta ”interna fiender” ökar när omvärlden ställer krav och ultimatum. Adi Dagan ser kvinnorna och de palestinier som lever i Israel som de första som drabbas när påtryckningarna ökar.

Nadia L M Yasin anser att erfarenheterna från Serbien också är av stor vikt att ha i åtanke kopplat till den politiska situationen i det palestinska samhället.

-Vi ser en allt djupare spricka mellan Gaza och Västbanken, mellan Fatah och Hamas. För mig blev lärdomarna från Serbien tydliga, vi måste vara varse vad som är på gång hemma så vi inte hamnar i samma situation.

Flera av deltagarna imponeras av hur kvinnorörelsen på Balkan använder historieberättande som en metod för att nå ut med kvinnors erfarenheter av konflikter och att konst och kultur utnyttjas för att nå ut med kunskap och budskap. Behovet av starka nätverk tas också upp.

När dagarna går mot sitt slut är deltagarna trötta men fortfarande nyfikna och intresserade. Innan det är dags för avsked och hemfärd till Tel Aviv, Jerusalem, Ramallah och Haifa säger Nadia L M Yasin att hon hoppas får komma tillbaka till Balkan igen – och att utbytet med kvinnorna på Balkan ska fortsätta. Wafa Shahin Trad fyller i:
– Jag har aldrig varit i Kosovo förut. Ändå känner jag mig hemma. Kanske är det för att samhället här fortfarande är så präglat av krigets konsekvenser, precis som min vardag i Israel.

Text: Anna Lithander

Foto: Ida Udovic