Gazakriget – ett år senare och inget har hänt

Den 27 december har det gått ett år sedan Israel attackerade Gaza och det drygt tre veckor långa kriget inleddes. Under kriget dödades 1400 palestinier och 13 israeler och runt 22 000 byggnader förstördes. Sedan dess har inget hänt. Israels belägring av Gazaremsan där runt 1,5 miljoner människor bor fortsätter och ännu har ingen hållits ansvarig för kriget och de krigsbrott som begåtts.

Människorättsaktivisten Mona Shawa på Kvinna till Kvinnas samarbetsorganisation Palestinian Center for Human Rightsberättar om situationen i Gaza idag.Mona Shawa

 – Situationen är värre idag än för ett år sedan. Många dog och har lämnat efter sig familjer i chock och sorg. På grund av belägringen kan inte de hus som förstördes byggas upp eftersom det inte finns något byggnadsmaterial. Nästan inga allvarligt sjuka och skadade kan lämna Gaza för vård i Israel eller på Västbanken.

Hur hårt kriget drabbat befolkningen i Gaza är särskilt tydligt om man ser till kvinnors situation säger Mona Shawa. Kvinnor som blivit änkor är i en utsatt situation då en kvinna inte anses kunna leva utan en man. Änkorna tvingas ofta av sina egna familjer eller av deras döde mans familjer att gifta om sig. Många kvinnor har blivit funktionshindrade, Mona Shawa berättar om en kvinna som förlorat en arm och av sin man anklagas för att inte vara en riktig kvinna. Han tog sig därför en andra fru.

– Kvinnor har ansvar för hem och familj och då de blivit funktionshindrade tappar de allt värde. Om de varken kan ta hand om hushållet eller barnen eller ens sig själva mår de mycket dåligt. Kvinnorna anklagar även sig själva och skäms över den situation de hamnat i.

Många barn mår  dåligt och har fortfarande svårt att sova och en del har tappat talförmågan. Även detta anses vara kvinnornas ansvar.

Alla i Gaza tror att det snart kommer att bli krig igen enligt Mona Shawa. De väntar på det.
– Mina barn säger till mig nästan varje dag att de fått höra i skolan att det kommer att bli krig igen. När jag försöker säga till dem att inte vara rädda och att det inte är säkert så anklagar de mig för att ljuga.

Hon berättar hur de tidigare alltid trott att Israel skulle slå till på natten när de sov. Men så kom attacken mitt på dagen, mitt när de var inne i sina vardagliga sysslor. Hon berättar hur de var övertygade om att den israeliska militären inte skulle attackera civila med flit och att de inte skulle bomba byggnader som skolor och sjukhus och att man därför kunde vara skyddad där.

– Nu efter kriget vet vi att det inte är så. Också skolor med hundratals barn attackerades. Vid nästa krig vet vi att det inte finns något skydd att få någonstans i hela Gaza.

Under kriget spred Israel information via flygblad och sms till Gazas befolkning. Där stod det att palestinierna själva var ansvariga för situationen och hade kontroll över den. Man syftade då på att Hamas hade har valts av det palestinska folket som ledare och att Israel besköts med raketer.

– Men inget av det som kriget inleddes för har åstadkommits, att få bort Hamas från makten och stoppa raketbeskjutningen mot Israel. Hamas är starkare än någonsin, de har folkets stöd. Och enligt israelisk media håller de på att utveckla ännu större raketer att beskjuta Israel med. Det enda som åstadkommits är många döda och skadade och mycket förstörelse.

Mona Shawa berättar att kriget var det värsta hon varit med om i hela sitt liv. Men trots det kunde hon och många andra känna en stark glädje över all den solidaritet som visades från omvärlden för befolkningen i Gaza. 

– I Europa, i Afrika till och med i USA visade människor sitt starka stöd för oss. Det var klart för alla att Israel ställde sig över lagen och att de begick krigsbrott. Israel kommer inte att kunna förneka det tänkte vi. Vi trodde att denna starka solidaritet skulle leda till en förändring. Regeringar världen över skulle tystnaden och tala klarspråk. Efter det här skulle omvärlden kräva att belägringen av Gaza upphör. Men inget har hänt. Var tog all solidaritet vägen?

Det har inte skett någon förändring alls för människor i Gaza. Det som krävs är omvärldens påtryckningar på Israel menar Mona Shawa. Och där kan enskilda människor och frivilligorganisationer spela en stor roll anser hon.

– Vi behöver att omvärlden håller ögonen på Gaza och att man utövar tryck på Israel att avbryta belägringen. Solidaritetsrörelsen från under kriget måste fortsätta. Gaza behöver människor som tror på de mänskliga rättigheterna. Det kan inte vara acceptabelt att vi fortsätter att ha det såhär.

I Israel talas det inte om Gazakriget berättar fredsaktivisten Inna Michaeli på Kvinna till Kvinnas samarbetsorganisation, den israeliska fredsorganisationen Coalition of Women for Peace.Inna Michaeli

– Det talas om militära strategier, raketbeskjutning från Gaza och terroristhot. Det talas aldrig om situationen för människor i Gaza. Det finns ingenstans i vårt samhälle där man kan tala om sådana saker. Ingen talar om de som dog eller de som skadats. Ingen talar om belägringen eller alla de hus som på grund av den inte kan återuppbyggas, säger hon.

Få i Israel känner till hur palestinierna har det i Gaza. Den informationen finns inte att få i den media de flesta människor läser. Enligt Inna Michaeli är det detta som gör att det går att demonisera palestinierna och fortsätta med krigspolitiken och de militära strategierna.

– Nej människor här i Israel vet inte hur det är i Gaza. Men det är också så att de inte vill veta. De vill inte känna ansvar för det som sker.  

Inna Michaeli berättar om en konferens som Coalition of Women for Peace höll häromdagen just för att uppmärksamma Gazakriget. De spelade upp vittnesmål från kvinnor i Gaza och de talade om bristen på åsiktsfrihet i Israel där de som är emot regeringens politik upplever sig vara tystade. Särskilt starkt intryck gjorde en kvinna som bor i Sderot, den stad som oftas utsätts för raketbeskjutningen från Gaza.

– Hon sa till oss alla att militären inte kan skapa säkerhet. Deras attack på Gaza löser inte problemen eller gör dem som bor i Sderot mindre rädda.

Fredsrörelsen blir mer och mer marginaliserad i Israel. De har länge haft svårt att arbeta berättar Inna Michaeli, men på senare tid har de blivit mycket mer öppet motarbetade.

Fredsrörelsen anklagas för att vara landsförrädare, motarbeta den nationella enigheten och stå för utländska intressen. Det pågår nu en diskussion om att människorätts- och fredsorganisationer ska förhindras att få stöd från utlandet. Det har länge diskuterats men på senare tid har diskussionen flyttat in i Knesset (parlamentet) och är därmed ett större hot mot organisationerna. Det är framförallt högerpartierna i parlamentet som driver saken och som försöker ta ifrån organisationerna deras legitimitet men det finns ingen riktig opposition mot deras anklagelser.

– De kan på inga sätt stoppa oss. Vi gör inte det vi gör för pengar. Det vi arbetar emot är ockupationen och den politik och de beslut som är emot fred. Man väljer inte att bli aktivist för att förtjäna sitt uppehälle utan för att man verkligen vill förändra något. Vi kommer att fortsätta, säger Inna Michaeli.  

Eftersom de är så marginaliserade i Israel arbetar Coalition of Women for Peace på flera fronter. Dels försöker de inspirera fler kvinnor till att vilja bli aktivister och stärker och utbildar dem som är aktiva. Dels försöker de att få ut sitt budskap internationellt.
– Vi måste jobba med organisationer utomlands för att kunna påverka vår regering. Det krävs påtryckningar utifrån för att det ska ske någon förändring av politiken.  

Inna Michaeli säger att det inte finns några sanktioner mot Israel idag, ingen hålls ansvarig för det som hänt i Gaza.
– En ny attack på Gaza är mycket möjlig. Vår regering har inga andra lösningar än militära för de problem man står inför. Därför behövs verkligen krav från det internationella samfundet på att Israel ska förändra sitt agerande mot palestinierna.

Åsa Carlman