Lenas blogg
Oacceptabelt att attackera Ship to Gaza!
Precis som många andra vaknade jag imorse till Ekots rapporteringar om Israels attack mot hjälpsändningarna till människorna i Gaza, Ship to Gaza på internationellt vatten. Och precis som många andra blev jag djupt chockad.
Att en demokratisk stat ger sig på fredliga hjälpsändningar, där civila människor som vill hjälpa andra civila med mat och förnödenheter, är i sig anmärkningsvärt. Men att göra det med grovt militärt våld mot en fredlig flotta, som enligt uppgifter har lett till flera döda och många skadade, är upprörande och helt oacceptabelt!
Det finns inget annat sätt att hantera detta från Sveriges sida än att starkt fördöma Israels handling och att i nästa steg diskutera vilka övriga åtgärder som är aktuella inom ramen för ett samlat agerande från EU. Nu måste EU och övriga världssamfundet sluta särbehandla Israel.
Tips till Gunilla Carlsson
Idag fick vi besked, Sidas generaldirektör Anders Nordström – för bara drygt två år sedan tillsatt av Gunilla Carlsson – sparkas av densamma.
Droppen enligt biståndsministern ska ha varit korruption i Zambia och dålig koll från Sidas sida. Jag har sagt det förut och jag säger det igen – korruption ÄR ett stort och välkänt problem som ska bekämpas. Dessvärre är det inte helt enkelt eftersom de länder där korruptionen är mest utbredd oftast är samma länder som behöver mest bistånd. Det är stater i sönderfall , utan god samhällsstyrning. Flera av dem har även genomgått krig och konflikter och präglas av en avsaknad av verklig demokrati och kränkningar av mänskliga rättigheter.
Det civila samhället både i Sverige och internationellt har länge påtalat problemet med att ge direkt stöd till sådana regeringar och stater enligt den sk Parisagendan – som styr mycket av internationellt och svenskt bistånd idag.
Jag skulle vilja ge Gunilla Carlsson ett tips:
Inkludera stärkandet av det civila samhället i korruptionsbekämpningen. För Kvinna till Kvinnas del ser vi självklart att det måste satsas mycket mer på kvinnoorganisationer. Idag utgår endast en mycket liten del av biståndet till kvinnors egna organisationer. Varför tjatar vi ständigt om detta? Jo vår erfarenhet är att kvinnorättsaktivister i konfliktområden ofta utmanar korrupta ledare och kriminella gäng och har en tydlig antikorruptionseffekt. När vi stödjer kvinnorörelser så ökar deras möjligheter att kämpa för kvinnors rättigheter och delta inom politiken. Dessutom ökar deras möjlighet att ställa krav på öppenhet i de offentliga finanserna.
Ett kritiskt förhållande till den politiska eliten är en förutsättning att kunna ställa frågor om vad statens medel används till. Frågor som: Varför får kvinnor sämre skolutbildning? Varför ges inte kvinnor tillgång till hälsovård på samma villkor som män? På Balkan var exempelvis kvinnoorganisationer först med att uppmärksammade människohandel och våga utmana dess underliggande strukturer och ledare.
Därför skulle jag nu vilja ha en diskussion om hur såväl det politiska som finansiella stödet till dessa förändringsaktörer kan ökas!
Och varför inte också lyfta fram även de framsteg som görs inom biståndet? Gunilla Carlssons återkommande utspel om biståndsfusk får till effekt att svenska folket får en förvrängd uppfattning om resultaten av svenskt bistånd. Att det faktiskt har effekt. Och att svenskt bistånd är bland de bästa i världen.
Het fråga just nu
Media har på sistone nästan tävlat med varandra att uppmärksamma våld mot kvinnor i krig och konflikt, en fråga som vi på Kvinna till Kvinna arbetat med sedan vi startade 1993.
Bara de senaste dagarna har P1s Konflikt haft en heltimme med fokus på FNs resolution 1325 och SvD och DN skrev igår om en ny rapport om våldet i krigets Kongo.
Men just i den här rapporten vill Maria Eriksson Baaz och Maria Stern snarast tona ner alla diskussioner om kvinnors utsatthet, och fokuserar istället på männens. Det är nödvändigt med nya perspektiv, som får mig att stanna till och tänka ett varv till. För givetvis finns många män som är offer, som själva utsätts för både våld och våldtäkter eller som mot sin vilja tvingas göra någon närstående illa.
Som vanligt handlar det inte om antingen eller, utan om att se en problematik i hela sin gråsiktiga variationsrikedom. Frågorna är så komplexa att det sällan eller aldrig går att koka ner dem till bara offer-förövare. Snarare måste man titta på, i t. ex. Kongos fall, en brutal kolonial historia, på omständigheter, på våldskulturer, patriarkala strukturer och ett icke existerande samhällsbygge…
Det är förstås jättebra att media, UD och svenska myndigheter som Sida lyfter frågan, samtidigt vet vi ju att risken är stor att den snart känns den uttjatad, uttömd, och att det då lätt blir så att det dröjer länge innan någon vill ta i den igen. Och under den tiden fortsätter våldsspiralen att mala ner kvinnor, män och barn – ja hela samhällen.
Lätta vapen mördar kvinnor i hemmen
Idag, den 24 maj, är det internationella kvinnodagen för fred och nedrustning. Jag tittar på material från IANSA:s kampanj Disarming domestic violence.
Tillgången till vapen är stor i konflikt och postkonflikt-länder. Men även i länder som inte är i krig på hemmaplan – USA är väl ett givet exempel – finns det som bekant mycket lätta vapen i omlopp. 75 procent av alla vapen i världen är i händerna på högst civila män(niskor). Bara 25 procent tillhör försvarsmakter och andra beväpnade myndigheter.
En studie från USA (2003) visade att risken att kvinnan i hemmet mördas tredubblas om det finns ett vapen i hemmet. En studie från Kanada (2001) visade att 80 procent av de kvinnor som mördas av sina män, skjuts ihjäl med ett vapen som mannen lagligt köpt. Fruktansvärda men ganska logiska siffror. Kanada är ändå ett bra exempel på ett land där en strikt vapenlag har gjort det säkrare för kvinnor att vistas i sina hem. Lagen kom 1995 och mellan 1997 och 2006 minskade antalet mord på kvinnor i hemmen, där vapen var inblandade, med nästan 50 procent.
Våld i hemmet ökar under och efter konflikter – tillgången till vapen är stor, ekonomin i spillror, stressen hög. Kvinnor lever farligt. En ny studie från den brittiska biståndsorganisationen Oxfam visar att mellan 2004 och 2008 minskade antalet våldtäkter i Kongo utförda av soldater med 77 procent, men under samma period ökade de civila våldtäkterna med 1733 procent!
Biståndsminister Gunilla Carlsson har kallat till ett tvådagars möte, med början imorgon, om situationen för kvinnor i Kongo. Det är bra. Men glöm inte bort vad som kommer efter ett eldupphör, glöm inte bort våldet mot kvinnor (och barn) i det som borde borga för deras trygghet; i hemmen.
Vi möts i Balkan
Idag är första dagen på vår stora konferens I Montenegro – 150 kvinnor från starka kvinno- och fredsorganisationer i Balkan, södra Kaukasus, Mellanöstern och Liberia är samlade. Vi ska dela erfarenheter och framförallt prata om hur vi kan synas än mer och få än större förändringar och förbättringar genomförda i våra respektive länder.
När jag landade med Austrian Airlines igår, mindes jag första gången jag kom till Balkan – då reste jag med något som kallades ”Maybe” Airlines och landade i Sarajevo. Det var 1993 och gevärselden ringde i öronen. Mycket har hänt sedan dess!
Då träffade jag många av de kvinnor som jag idag får återse – kvinnor som i många år lett kvinnorörelsen och samhällsutvecklingen framåt.
Jag kan inte låta bli att dela med mig av några av de framgångar som kvinnorörelsen på Balkan har haft sedan 1993:
* kvinnorörelsen har varit pionjärer vad gäller att normalisera de etniska relationerna, de ligger längst fram i fredsprocesserna och i arbetet för kvinnors rättigheter;
* det har i sin tur lett till steg i rätt riktning vad gäller lagar för kvinnors rättigheter och andra mekanismer för jämställdhet;
* alltfler kvinnor som utsätts för våld vågar rapportera till polis, och lagarna som skyddar dem har förbättrats i alla länder;
* det finns nationella hotlines för våldsutsatta kvinnor;
* i alla länder på Balkan finns nu skyddat boende för kvinnor som utsatts för våld och vissa av dem drivs av staten;
* såväl polis som rättsväsendet har betydligt mer kunskap och förståelse om problematiken kring våld mot kvinnor, jämfört med för 15 år sedan – vilket inte betyder att det inte finns mycket kvar att förbättra;
* de flesta länder har kvotering på 30% för ökad kvinnorepresentation i parlamenten – valen i Albanien förra sommaren innebar exempelvis en fördubbling kvinnliga parlamentariker.
Alla dessa framgångar är fantastiska, men vi kan inte vila på några lagrar. Uppföljningen av Peking +15 i mars i New York visade tydligt att utvecklingen globalt sett går för långsamt.
Som GB Shaw sa en gång: ”Vissa människor ser saker och frågar: Varför? Jag drömmer om saker som aldrig funnits och frågar: Varför inte?”
Så går vi vidare!
Dags att gå från ord till aktion!
Så har Margot Wallström i veckan haft sitt första framträdande i FNs säkerhetsråd i egenskap av FNs speciella representant i frågor som rör sexuellt våld i konflikt. Hon kom direkt från en resa i Kongo – som hon kallar ”rape capital of the world” – och är uppenbarligen tagen av vad hon har sett och hört.
Helt riktigt betonar Wallström vikten av att straffriheten för förövarna måste bekämpas. Bra lagar har ingen kraft om det inte finns mekanismer att följa dem. Om förövarna inte ställs inför rätta, alternativt döms men genast släpps ut igen för att fängelserna är fulla eller undermåliga, till vilken nytta har vi då skapat lagen?
Wallström har ett tufft arbete framför sig och det är glädjande att hon inte verkar rädd att tala i klarspråk. Det är FNs och dess medlemsstaters ansvar att upprätthålla en internationell rättsordning byggd på folkrätten och se till att stater åtalar och dömer förövare av krigsbrott. Straffriheten för dessa brott måste helt enkelt bekämpas. I Kvinna till Kvinnas rapport Voices from the field lyfter vi fram några punkter som är extra viktiga att tänka på när det gäller att öka möjligheten att få krigsförbrytare dömda:
1) Vittnesskydd är grundläggande, och behovet kan finnas redan från den stund då vittnet för första gången kommer i kontakt med åklagare eller reporter. Det kan också behövas skydd efter rättegång.
2) Kvinnor som utsatts för sexuellt våld behöver vård, både medicinsk och psykisk, för att komma tillbaka till ett normalt liv. Medicinska undersökningar behövs också ofta som ett led i rättsprocessen.
3) Stöd i form av boende, ekonomiskt stöd och hjälp att hitta tillbaka till ett arbete kan behövas för de utsatta kvinnorna. Även fd soldater som har begått våldtäkter i krig behöver hjälp att återintegreras i samhället så att de inte fortsätter att begå dessa brott i det civila. Dessvärre är det precis detta som nu händer i Kongo enligt en alldels ny rapport från Oxfam.
4) Många kvinnor vill inte berätta eftersom de – liksom i Sverige – är rädda att inte bli betrodda eller bli beskyllda för att själva ha skuld i våldtäkten. Därför ska inga frågor om tidigare sexuell historia ställas till dem. Uppgifter om att kvinnan ska ha medgivit våldtäkten ska inte heller beaktas om det finns skäl att tro att hon varit utsatt för hot eller våld.
5) Kvinnor som utsatts måste få rätt till en ekonomisk kompensation för sina lidanden, eftersom sexuellt våld i krig jämställs med andra krigsbrott.
Inspirerande foton av kvinnor i fredsarbete
I media är det männen som syns, ofta de beväpnade männen. Kvinnorna får ibland representera offren, väldigt sällan säga något om konflikten i sig. Eller om fredsalternativen! För freden är underligt lite diskuterad i konfliktbevakning generellt.
Nu har Kvinna till Kvinna samlat in drygt 60 bilder från alla våra samarbetsorganisationer som visar en helt annan bild. Starka, modiga och inte minst tålmodiga kvinnor som varje dag, i motgång och medgång, arbetar för fred. Det är kanske inte särskilt glamoröst, men det är ett oerhört viktigt arbete som dessa kvinnor och deras organisationer gör!
I en förhandsrapport av Global Media Monitoring Projects undersökning av hur kvinnor syns generellt i media över hela världen kan man läsa att 24% av de människor som syns och hörs i media är kvinnor. När Kvinna till Kvinna för ett par år sedan gjorde en stickprovsundersökning av hur kvinnor syns i de stora svenska mediernas konfliktbevakning visade det sig att 15% av nyhetssubjekten var kvinnor. 25% av bildmaterialet visade kvinnor.
På Kvinna till Kvinna är vi förstås inte särskilt tillfreds med den verklighetsbilden. Vi vet ju från våra år i fält, i konfliktzoner, att kvinnor är aktörer och viktiga sådana. Varför får de inte synas i media?
10 av de 60 fotografierna har vi valt ut som en del av den tävling som just nu pågår här på webben. De bilder vi har valt visar alla på tyngden och kraften i kvinnors arbete för fred och försoning, de visar på starka kvinnor som slåss för det de tror på och som inte ger upp!
Men, det betyder förstås inte att kvinnor är fredligare än män. Som jag säger i Aftonbladet Wendelas artikel om fototävlingen:
- Det finns de som ärligt tror att kvinnor är godare än män. Men det tror inte vi. Det är könsrollerna som delar in oss i olika fack, säger Lena Ag.
Biståndsminister Gunilla Carlssons budskap är viktigt
Imorgon inleds den internationella givarkonferensen för Haiti i New York. Det blir en värdemätare för det internationella samfundets engagemang. En viktig aspekt att lyfta är kvinnors och flickors utsatthet.
Rapporter från bland annat Human Rights Watch vittnar om sexuella övergrepp på flickor och kvinnor i de stora läger som har upprättats. Lägren erbjuder inte en säker plats för kvinnor, många bor tillsammans med främlingar, de har förlorat kontakten med sina familjer, mat- och vattendistributionen är inte tryggad, belysningen är inte tillräcklig och invånarna tvingas tvätta sig offentligt. I detta kaos fortsätter dessutom kvinnor att föda barn. Enligt UNFPA finns det omkring 63 000 gravida kvinnor bland dem som drabbats av jordbävningen. Med all sannolikhet är utsikterna inte så goda för en bra mödravård.Därför är det bra att Sveriges biståndsminister inser vikten av dessa frågor. Vid flera tillfällen, bland annat i en debattartikel i GP, förklarar Gunilla Carlsson apropå hjälpinsatserna i Haiti, att förståelsen om hur kriser påverkar kvinnor är central för att biståndet ska ge resultat. Hon har prioriterat kvinnors rättigheter, bättre mödrahälsovård, kvinnors deltagande i freds - och återuppbyggnadsinsatser och jämställdhet inom det svenska biståndet. Vi önskar att hennes engagemang för kvinnors rättigheter ska genomsyra hela den svenska säkerhets- och utrikespolitiken, att våldet mot kvinnorna ses för vad det är: ett hot mot hela samhällets säkerhet. Och att den svenska regeringen oförtrutet driver på inom EU för dessa frågor.
Bildt tänker till
I går på internationella kvinnodagen skrev Kvinna till Kvinna tillsammans med en rad välkända personer ett upprop på Dagens Nyheters debattsida där vi krävde krafttag mot massvåldtäkter av kvinnor i väpnade konflikter.
Våra krav på EU och Sverige löd:
- Öka stödet till lokala kvinnorättsaktivister och deras organisationer i konfliktområden som spelar en avgörande roll för att stärka kvinnor och främja de mänskliga rättigheterna.
- Öka ansträngningarna för att fler personer som misstänks för att ha begått sexuella övergrepp i krig och konflikter ställs inför rätta.
- Ge resurser till FN:s nyinrättade särskilda representant i frågor som rör sexualiserat våld i krig, Margot Wallström. Till exempel, inrätta en kommission mot massvåldtäkter efter samma modell som kommissionen mot massförstörelsevapen, vilken utrikesminister Anna Lindh initierade 2003. En kommission kan kraftsamla och ta fram realistiska målsättningar för hur våldet ska bekämpas.
Det är väl känt att Kvinna till Kvinna varit kritiska till att Carl Bildt visat så lite intresse för frågor om kvinnors betydelse för fred och säkerhet. Vi har granskat honom vid två tillfällen och kunnat konstatera att han, till skillnad från sin amerikanska kollega Hillary Clinton, verkligen inte verkat brys sig alls. Men Carl Bildt har tänkt till. Och det välkomnar vi! I ett inlägg på regeringens hemsida på den internationella kvinnodagen, redovisar han hur han ser på dessa frågor. För Kvinna till Kvinnas partnerorganisationer runt om i olika konfliktregioner är det viktigt att veta att den svenske utrikesministern stödjer deras arbete för fred och mänskliga rättigheter och tycker att det är viktigt och värt att prioritera.
Gear Up NOW!
En stor diskussions fråga på CSW är det som kallas för ”The Gender Equality Architecture”. I september 2009 fattade FNs generalförsamling äntligen ett beslut att slå samman alla olika organ inom FN systemet som har jobbat med frågor om jämställdhet och kvinnors rättigheter och situation.
INSTRAW, DAW, OSAGI och UNIFEM, alla skulle samlas under en hatt för att därmed förstärka och förbättra sitt arbete inom FN systemet. Inte en dag för tidigt. Det har varit fullkomligt förvirrande under flera års tid och det är en stor framgång för kvinnorörelsen. Nu gäller det att baxa projektet i hamn. Det finns så många stötestenar.
FNs medlemsstater måste bli överens om vem som skall leda det nya organet, vilken budget som skall skjutas till och vilket dess mandat skall bli. Inga små frågor. 300 kvinnoorganisationer har samlats i ”Gear- kampanjen”.
Och i korthet går kraven ut på:
- den nya organsiationen måste ha ett starkt mandat att driva kvinno - och jämställdhetsagendan inom FN systemet både på policynivå och ute i fält.
- för att uppnå effektivitet ska medlemsstaterna se till att organisationen får en god, förutsägbar och långsiktig grundfinansiering (core funding). Idag finns ett förslag på 500 miljoner dollar – det är alldeles för lite. Det måste finnas ett åtagande att öka på till åtminstone 1 miljard dollar och mer över tid. Detta är ändå bara 0,5% av utgifterna för alla FNs organ tillsammans.
- Det civila samhället måste finnas representerat i styrelsen. Kvinnorörelsen spelar en nyckelroll när det gäller att driva frågor om jämställdhet och kvinnors rättigheter världen över.
- Processen att tillsätta en chef bör göras så transparent som möjligt och inte förhandlas bakom lyckta dörrar. Generalsekreteraren bör konsultera både medlemsstaterna och det civila samhället, och det bör ske så snart som möjligt. Det måste vara en stark person med globala visoner och expertis på området, som både har erfarenhet av arbete med kvinnors rättigheter på marken liksom ledaregenskaper som gör att hon kan säkra finansieringen och leda en organisation i en förändringsprocess.
Om detta pratas det mellan medlemsstaterna och mellan kvinnoaktivisterna och vice versa här i New York. CSW har ingen egentlig roll i detta men det är ju ett uppenbart tillfälle att föra diskussioner och lyssna till varandra.
För övrigt hölls det svenska talet idag onsdag av jämställdhetsminister Nyamko Sabuni. Det var ett starkt tal. Jag tycker hon var modig som var så tydlig.
