Lenas blogg november 2009
Genombrott för jämställdhet i EU
Jamen nu känns det som ett genombrott inom EU när det gäller representationsfrågorna. Faktiskt.! Jag skall villigt erkänna att jag blivit glatt överraskad flera gånger denna vecka.
Först den oväntade utnämningen av den mycket kompetenta Cecilia Malmström som svensk kommissionär. Ett klockrent val. Hon är en av Sveriges mest meriterade för uppdraget. Och det är på gränsen till oförskämt att vissa sura svenska pundits (läs DN) antyder att Sverige, bara för att det inte blev Carl Bildt, därmed skulle frånhända sig inflytande i Bryssel. Löjligt. Bildt hade för övrigt redan på ett tidigt stadium fallit bort i diskussionerna när det gällde den sk ”utrikesministerposten”. Det verkade som om vissa svenska politiska kommentatorer missat detta i sin devota beundran av Bildt.
Nästa överraskning var utnämningen av Catherine Ashton till utrikesposten. Ett oväntat men intressant val. Jag är övertygad om att hon är kompetent. Och det är viktigt att hon är kvinna. Kompetenta kvinnor inom EUs institutioner har oftast inte behövt göra sig besvär då männen, både mediokra och kompetenta, har kvoterats in på grund av sitt kön. Och fortfarande är det långt kvar. Det är bara att läsa statistiken och räkna huvuden. Den svenska erfarenheten är nyttig. Genom stenhård opinionsbildning drev stödstrumporna på för att bl.a. få upp kvinnorepresentationen i den svenska riksdagen inför 1994 års val. Lärdomen femton år senare är att så fort vi sänker garden så riskerar dessa och andra landvinningar inom jämställdhetens område att gå förlorade.
Hut går hem
I onsdags nominerade Kvinna till Kvinna, tillsammans med andra organisationer och länder, Margot Wallström till posten som FNs speciella representant mot sexuellt våld i konflikter. Idag meddelar bl.a. SvD och Ekot att den svenska regeringen med Carl Bildt i spetsen, äntligen, i sista minuten, också givit sitt stöd till Wallström. Hut går hem, är min enkla slutsats!
Kärnvapnen finns fortfarande kvar
Jag har precis kommit tillbaka från Japan. Ett besök i Hiroshima är ett måste för en gammal fredsaktivist som undertecknad. Det var mitt första, och det var en både omtumlande och fasaväckande upplevelse. Bilden av en stentrappa med en skugga på etsar sig fast i mitt inre.
Skuggan är det enda som blev kvar av den människa som satt på trappan och väntade på att banken skulle öppna, klockan 8.15 den 6 augusti 1945. Hon eller han utplånades tillsammans med mellan 90 000 och 120 000 andra människor av Little Boy, namnet på den första atombomben USA fällde över Japan. Fat Boy, släpptes 3 dagar senare över staden Nagasaki. Ytterligare 75 000 människor utplånades. Detta var den ohyggliga avslutningen på det andra världskriget och inledningen på det kalla kriget.
Min ungdom präglades av terrorbalansen och av hotet om kärnvapenkrig. Det var helt crazy, det var ”mad” = mutual assured destruction, och atomvintern stod för dörren. Samtidigt protesterade miljontals människor över hela världen mot denna galenskap. Så kom murens fall. Och vi trodde att vi kunde upphöra med detta neurotiska räknande av kärnvapenstridsspetsar. Så fel vi hade. Även om 1990-talet blev, trots Balkan-krigen, ett hoppets årtionde, så riskerar det idag att framstå som en parantes av naiv optimism om en fredlig världsutveckling som aldrig kom till stånd. Kärnvapnen har inte alls försvunnit. Sipri beräknar att det idag finns 8 392 kärnvapenstridspetsar i stridsberedskap. Vad värre är, de har dessutom spridits till fler länder. Och ju fler länder som skaffar kärnvapen, desto större blir naturligtvis risken för att de används. Logiken är isande klar.
Så i eftermiddag ska jag gå på en stor konferens om kärnvapennedrustning anordnad av en koalition av svenska fredsorganisationer.
Och eftersom jag tror på att en annan värld är möjlig så jag vägrar helt sonika att låta det hopp som tändes efter murens fall grusas. Och jag är inte ensam, som tur är.
