Lenas blogg

Så här sa jag:
Det blåser kalla vintervindar just nu utanför vår dörr. Men med dessa vindar vet vi vet att det går över och att våren kommer så småningom. Det är en naturlag som inte går att ändra på.

Men det finns andra kalla vindar som blåser i Europa och i Sverige. Det är rädslans, intoleransens och okunskapens vindar.  Sverigedemokraternas framgångar i de senaste opinionsundersökningarna och minaretomröstningen i Schweiz är sådana exempel.

I en krönika i ETC nyligen oroar sig Maria-Pia Boëthius över vad hon ser:
Den här tiden börjar alltmer påminna om mellankrigstiden, den mellan Första och Andra världskriget. Kriser avlöser, nu som då, varandra. Framtiden känns osäker. Under mellankrigstiden började man på ett fullkomligt groteskt sätt kanalisera människors missnöje mot judarna. … Judarna var lika oskyldiga till 1930-talets kriser, som muslimerna är oskyldiga till dagens finans- och klimatkriser. Men det är alltid ”lönsamt” att skapa syndabockar och den ekonomiska och politiska makten brukar visa sig feg, misstänkt tacksam för att några andra ”andra” får bli syndabockar och måltavla för det hat och den frustration, som helt andra mekanismer och ideologier skapat.

Därför är Sverigedemokraterna farliga. De använder rädslans retorik i de här kristiderna för att skrämma människor.

Men det handlar banne mig inte om naturkrafter. Om vi låter rädslan få fotfäste och styra skapar den i förlängningen ett delat samhälle – i ett vi och ett dom. Därför måste vi- som inte tror på rädslan och hatet - på alla sätt motverka mörkret och de politiska is vindarna.

Med rädslans retorik bygger vi inte framtiden. Men vi vet också att mot känslor går inte att argumentera. Mot känslor av rädsla måste väckas känslor av hopp, skriver Göran Rosenberg, en annan författare.

Hopp är vad dagen idag handlar om. Ni kära hjältar o hjältinnor, är del av detta hopp som vi i vuxenvärlden behöver just nu för att fatta bra och riktiga beslut.

Men - vi är ju inte ensamma som tur är!

Valet av Barak Obama till president i USA har väckt hopp runt om i världen om ett bättre samarbetsklimat mellan världens ledare. Bättre samarbete kan resultera i färre konflikter, kärnvapennedrustning och fattigdomsbekämpning. Vi vet att människan är uppfinningsrik, att det finns miljövänlig teknik som kan motverka klimatförändringarna – det är hoppfullt.

I mitt jobb på organisationen Kvinna till Kvinna möter vi hopp mest varje dag. Till och med i de värsta konflikter finns alltid människor som arbetar för hoppet och för framtiden. Väldigt ofta är det kvinnor. Inte för att de är fredligare än män. Men för att kvinnor på grund av samhällets normer om könsroller ofta håller samman familjer, har ansvar för att maten sätts på bordet och att barnen kommer till skolan. De är pragmatiska, de vill ha fred – och de är villiga att ta risker för att uppnå just detta: Ett slut på kriget och en framtid i fred och frihet för sina barn.

Det är stort och de borde få erkänsla för detta. Men på grund av kvinnors underordnade ställning – i hela världen - syns inte alltid deras ansträngningar. De borde få chansen att tjäna som förebilder och inspiration för andra och för sina ledare. Därför att de gör det som deras ledare borde göra.

Sharaf hjältar och hjältinnor ni är sådana förebilder bland era vänner och i era familjer – det är ert svåra uppdrag! Och ni har vårt varma stöd för det ni vill göra.

Maria Pia avslutar sin krönika i ETC så här: 
Jag tycker mycket om minareter, de tillför en poesi till vardagen, tanken att någon begåvad tar sig upp i ett torn och mässar, ett slags helig rap, några gånger om dygnet finner jag underbar och berikande, en slags världsmusik, som jag gärna vaknar till, ....Men jag skulle vilja se en stor mängd kvinnliga böneutropare; och om vi inte stigmatiserar våra muslimska svenskar och schweizare kommer de att komma.”

Först den oväntade utnämningen av den mycket kompetenta Cecilia Malmström som svensk kommissionär. Ett klockrent val. Hon är en av Sveriges mest meriterade för uppdraget. Och det är på gränsen till oförskämt att vissa sura svenska pundits (läs DN) antyder att Sverige, bara för att det inte blev Carl Bildt, därmed skulle frånhända sig inflytande i Bryssel. Löjligt. Bildt hade för övrigt redan på ett tidigt stadium fallit bort i diskussionerna när det gällde den sk ”utrikesministerposten”. Det verkade som om vissa svenska politiska kommentatorer missat detta i sin devota beundran av Bildt.

Nästa överraskning var utnämningen av Catherine Ashton till utrikesposten. Ett oväntat men intressant val. Jag är övertygad om att hon är kompetent. Och det är viktigt att hon är kvinna. Kompetenta kvinnor inom EUs institutioner har oftast inte behövt göra sig besvär då männen, både mediokra och kompetenta, har kvoterats in på grund av sitt kön. Och fortfarande är det långt kvar. Det är bara att läsa statistiken och räkna huvuden. Den svenska erfarenheten är nyttig. Genom stenhård opinionsbildning drev stödstrumporna på för att bl.a. få upp kvinnorepresentationen i den svenska riksdagen inför 1994 års val. Lärdomen femton år senare är att så fort vi sänker garden så riskerar dessa och andra landvinningar inom jämställdhetens område att gå förlorade.

Skuggan är det enda som blev kvar av den människa som satt på trappan och väntade på att banken skulle öppna, klockan 8.15 den 6 augusti 1945. Hon eller han utplånades tillsammans med mellan 90 000 och 120 000 andra människor av Little Boy, namnet på den första atombomben USA fällde över Japan. Fat Boy, släpptes 3 dagar senare över staden Nagasaki. Ytterligare 75 000 människor utplånades. Detta var den ohyggliga avslutningen på det andra världskriget och inledningen på det kalla kriget.

Min ungdom präglades av terrorbalansen och av hotet om kärnvapenkrig. Det var helt crazy, det var ”mad” = mutual assured destruction, och atomvintern stod för dörren. Samtidigt protesterade miljontals människor över hela världen mot denna galenskap. Så kom murens fall. Och vi trodde att vi kunde upphöra med detta neurotiska räknande av kärnvapenstridsspetsar.  Så fel vi hade.  Även om 1990-talet blev, trots Balkan-krigen, ett hoppets årtionde, så riskerar det idag att framstå som en parantes av naiv optimism om en fredlig världsutveckling som aldrig kom till stånd.  Kärnvapnen har inte alls försvunnit. Sipri beräknar att det idag finns 8 392 kärnvapenstridspetsar i stridsberedskap. Vad värre är, de har dessutom spridits till fler länder. Och ju fler länder som skaffar kärnvapen, desto större blir naturligtvis risken för att de används. Logiken är isande klar.

Så i eftermiddag ska jag gå på en stor konferens om kärnvapennedrustning anordnad av en koalition av svenska fredsorganisationer.

Och eftersom jag tror på att en annan värld är möjlig så jag vägrar helt sonika att låta det hopp som tändes efter murens fall grusas. Och jag är inte ensam, som tur är.

Befann mig mitt i en jublande folkmassa i Washington DC. Plötsligt var allt möjligt igen. Kriget mot terrorismen, som åren efter 9/11 sådde split och misstro i det internationella samfundet, på liknande sätt som det kalla kriget gjorde under decennier, blev förpassat till historiens skräphög den natten. Åtminstone kändes det så då. Och den känslan har förstärkts steg för steg. När han utsåg Hillary Clinton, sin medtävlare, denna fantastiskt begåvade och tuffa kvinna till utrikesminister - det var stort. Och när Obama som en av sina första utrikespolitiska åtgärder avskaffade ”the gag-rule” och angav ett nytt och konstruktivt förhållningssätt gentemot FN, ja då fick förhoppningarna om en ny era i den internationella politiken verkligen grogrund. 

Men självfallet ligger det också väldigt mycket i den kritik som Svenska Freds levererar på Newsmill idag.  ”USA spenderar årligen 600 miljarder amerikanska dollar på sina militära styrkor. Det utgör hälften av världens samlade militära utgifter. USA innehar idag 2700 av världens 8000 kärnvapenstridsspetsar. I dagsläget bedriver USA två krig där tusentals civila dödas varje år... Obama må vara en bättre president än George W Bush. Men det kvalificerar knappast någon till att per automatik få världens finaste fredsutmärkelse. Utmärkelsen säger en hel del om hur mycket krig Nobelkommittén tycker är okej för att fortfarande ses som en fredshjälte." (Läs hela inlägget här)

Läget för den här planeten är ganska kärvt med klimathot och pågående djupa konflikter med civila dödsoffer en masse. Därför måste progressiva politiker och aktiva gräsrötter gå i armkrok. ”It takes two to tango”! Till syvende och sist är det nog så att positiva förväntningar ofta skapar positiva spiraler – och det är väl precis i det ljuset som man måste se Nobelkommitténs beslut. Priset får han inte för vad han redan åstadkommit utan för vad vi förväntar oss att han skall göra. Därför måste priset ses som en mäktig uppfordran om verkliga framsteg när det gäller nedrustning, fattigdomsbekämpning och klimathot. Nu är det upp till bevis President Obama!