Lenas blogg

Det är alltså den översyn som sker varje år två veckor under CSW, (FN:s kvinnokommission) av hur målen på de 12 områden som tas upp i Pekingdeklarationen (om kvinnors rättigheter och jämställdhet) från 1995 uppnåtts. Och i år är det alltså 15 år sedan. Därav mängden tillresta människor från hela världen. I år är syftet dessutom att kopplan Pekingplattformens mål till utvecklingen av millenniemålen om halveringen av fattigdomen till år 2015.

Idag inleddes sessionen i den nästan helt tomma FN skrapan som är under renovering. Det var trångt! Två dagar av förberedande paneler och diskussioner inom det civila samhället är därmed över.

Mina intryck är dessvärre nedslående. Först och främst handlar det om det faktum att så lite har hänt under dessa 15 år när det gäller att undanröja diskriminering, våld och förtryck av kvinnor världen över. Hur mycket som än görs för att försöka lyfta fram de få positiva trenderna tex ökad tillgång till  grundskoleutbildning för flickor, så är det samtidigt svårt att dölja nedslående fakta på område efter område. På utbildningsområdet, där en positiv utveckling är tydligast så är ”djävulen i detaljerna”. För även om fler flickor börjar skolan idag så stannar de inte kvar i samma uträckning som pojkar. Och det i sin tur handlar bl.a om ansvar för småsyskon, dålig kvalité i undervisningen, skolvägens längd och säkerhet och om tillgång till separata toaletter och så vidare.

Marginella framgångar på några områden ställs mot den skriande bristen på mänskliga rättigheter, våld mot kvinnor och inte minst kvinnors sämre ekonomiska förutsättningar i den ekonomiska krisens spår. Till exempel kritiseras de haussade mikrolånen i expertrapporten för att hålla kvar kvinnor i småskalighet istället för att få möjlighet att utveckla affärsidéer i större skala.  

Det gör att det är svårt att hålla entusiasmen uppe bland alla tillresta kvinnokämpar. Detta till trots så gjorde NGO Forumets första panel sitt bästa för att ingjuta hopp hos de församlade kvinnorna. Panelen samlade ”veteranerna” från alla tidigare kvinnokonferenser (Mexiko 1975, Köpenhamn 1980, Nairobi 1985 och Peking 1995) med Gertude Mongella, (Tanzania), Patricia Licuanan (Filippinerna), Charlotte Bunch (USA) . Panellisterna beskrev hur den globala kvinnorörelsen,  vid varje kvinnokonferens, tagit viktiga steg framåt. Frågor som inte var ”in the mainstream” såsom våld mot kvinnor, sexuella o reproduktiva rättigheter, HBT frågor, kvinnoperspektiv på utvecklingsfrågorna, flickebarns speciella omständigheter osv, alla dessa frågor har kvinnorörelsen lyft genom åren och satt på dagordningen. Inför och under Peking konferensen engagerades regeringarna på ett aldrig tidigare skådat sätt. Peking deklarationen och dess handlingsplan gav sedan kvinnoaktivisterna mod och styrka att påverka sina egna länders regeringar. Hösten 2009 nåddes ytterligare en framgång, det gäller skapandet av en ny FN för kvinnors rättigheter och jämställdhet. (mer om denna senare)

Många kvinnoaktivister vill ha en ny världskonferens. Och jag kan hålla med. Det duger inte att hålla på att utvärdera och utvärdera och efter 15 år konstatera att utvecklingen inte går framåt. Det behövs ett nytt avstamp. Medlemsstaterna måste engageras i frågorna på nytt. Det handlar om inget mindre än planetens framtid, så viktiga är dessa maktfrågor. Det skulle ge  den globala kvinnorörelsen något att åter fokusera sitt arbete mot. Nya strategier måste till. Framförallt vill de yngre kvinnorna som inte varit med hela vägen ha en nytändning. Detta är inget världens regeringar är speciellt intresserade av. Inte heller den svenska verkar det som. Men sista ordet är inte sagt i denna fråga, om man får tro intrycken från NGO Forumet.

1325, 1820, 1888, 1889 samt de tillhörande resonemangen som ligger till grund för dessa ”siffror” som ju egentligen är Säkerhetsrådsresolutioner . 

Det är intressant att notera trenden! Skrivningarna om vikten av kopplingen mellan kvinnor fred och säkerhet finns tydligt i 2007 års utrikespolitiska deklaration, 2008 är skrivningarna svagare och i 2009 års dito ännu svagare och nu 2010 nämns kopplingen mellan kvinnor, fred och säkerhet endast i fallet DR Kongo. Alltså ingen övergripande säkerhetspolitisk analys om att kvinnors rättigheter är en djupt politisk fråga som handlar om demokrati, mänskliga rättigheter och ytterst om fred och säkerhet. En växande internationell insikt om att där grova kränkningar av kvinnors rättigheter förekommer finns också en grogrund för instabilitet, våldsanvändning och extremism som kan leda till väpnade konflikter, verkar ha gått utrikesministern förbi.

Beror det på att utrikesministern tröttnat på att Kvinna till Kvinna ständigt håller honom ansvarig för vad han skriver i sina texter … eller?

Oppositionen (s) Urban Ahlin noterade dock detta faktum i den efterföljande debatten. Han nämnde vår granskning av Carl Bildt. Om Bildt hade velat hade han kunnat kontra med att även Ahlin granskades vid en tidpunkt av oss och befanns skyldig i nästan samma omfattning. Numera finns dock skarpa skrivningar i den rödgröna utrikespolitiska plattformen om dessa kopplingar.  Men Bildt tar inte ens den passningen. Han negligerar frågan helt istället. Och vad signalerar då detta?

Du har påpekat att det är viktigt att uppdraget inte bara handlar om att skydda kvinnor utan att det även handlar om den mycket större frågan – nämligen kvinnors rättigheter och deltagande i fredsprocesser och återuppbyggnad. Du vill helt enkelt vidga mandatet har du låtit förstå. Viktigt! Och du har ju en track-record att falla tillbaka på när det gäller att se till helheten. Som EU:s vice ordförande ansvarig för kommunikationsfrågor, lät du tidigt dina kollegor förstår att kommunikation inte bara handlade om att förbättra hemsidor eller vara EU:s PR kommissionär.  Nej du tyckte att demokratiaspekten var den grundläggande frågan. Att det handlade om att öppna upp EU:s institutioner, göra informationen förståelig och involvera medborgarna i samtal om EU:s framtid. Jag vet för jag var med.  Därför vill jag även säga grattis till Ban Ki-moon! Du har valt en verkligt engagerad person med stor integritet och ett brett kontaktnät bland världens ledare. Men hon går sin egen väg och hennes budskap är tydligt: Kvinnor är inte bara offer, Kvinnors kamp mot orättvisor, diskriminering och patriarkalt förtryck måste uppmärksammas i detta sammanhang. Kvinnors freds - och demokrati arbete är en viktig pusselbit för att nå en hållbar utveckling globalt (ladda ner FN:s säkerhetsrådsresolution 1325).

Så här sa jag:
Det blåser kalla vintervindar just nu utanför vår dörr. Men med dessa vindar vet vi vet att det går över och att våren kommer så småningom. Det är en naturlag som inte går att ändra på.

Men det finns andra kalla vindar som blåser i Europa och i Sverige. Det är rädslans, intoleransens och okunskapens vindar.  Sverigedemokraternas framgångar i de senaste opinionsundersökningarna och minaretomröstningen i Schweiz är sådana exempel.

I en krönika i ETC nyligen oroar sig Maria-Pia Boëthius över vad hon ser:
Den här tiden börjar alltmer påminna om mellankrigstiden, den mellan Första och Andra världskriget. Kriser avlöser, nu som då, varandra. Framtiden känns osäker. Under mellankrigstiden började man på ett fullkomligt groteskt sätt kanalisera människors missnöje mot judarna. … Judarna var lika oskyldiga till 1930-talets kriser, som muslimerna är oskyldiga till dagens finans- och klimatkriser. Men det är alltid ”lönsamt” att skapa syndabockar och den ekonomiska och politiska makten brukar visa sig feg, misstänkt tacksam för att några andra ”andra” får bli syndabockar och måltavla för det hat och den frustration, som helt andra mekanismer och ideologier skapat.

Därför är Sverigedemokraterna farliga. De använder rädslans retorik i de här kristiderna för att skrämma människor.

Men det handlar banne mig inte om naturkrafter. Om vi låter rädslan få fotfäste och styra skapar den i förlängningen ett delat samhälle – i ett vi och ett dom. Därför måste vi- som inte tror på rädslan och hatet - på alla sätt motverka mörkret och de politiska is vindarna.

Med rädslans retorik bygger vi inte framtiden. Men vi vet också att mot känslor går inte att argumentera. Mot känslor av rädsla måste väckas känslor av hopp, skriver Göran Rosenberg, en annan författare.

Hopp är vad dagen idag handlar om. Ni kära hjältar o hjältinnor, är del av detta hopp som vi i vuxenvärlden behöver just nu för att fatta bra och riktiga beslut.

Men - vi är ju inte ensamma som tur är!

Valet av Barak Obama till president i USA har väckt hopp runt om i världen om ett bättre samarbetsklimat mellan världens ledare. Bättre samarbete kan resultera i färre konflikter, kärnvapennedrustning och fattigdomsbekämpning. Vi vet att människan är uppfinningsrik, att det finns miljövänlig teknik som kan motverka klimatförändringarna – det är hoppfullt.

I mitt jobb på organisationen Kvinna till Kvinna möter vi hopp mest varje dag. Till och med i de värsta konflikter finns alltid människor som arbetar för hoppet och för framtiden. Väldigt ofta är det kvinnor. Inte för att de är fredligare än män. Men för att kvinnor på grund av samhällets normer om könsroller ofta håller samman familjer, har ansvar för att maten sätts på bordet och att barnen kommer till skolan. De är pragmatiska, de vill ha fred – och de är villiga att ta risker för att uppnå just detta: Ett slut på kriget och en framtid i fred och frihet för sina barn.

Det är stort och de borde få erkänsla för detta. Men på grund av kvinnors underordnade ställning – i hela världen - syns inte alltid deras ansträngningar. De borde få chansen att tjäna som förebilder och inspiration för andra och för sina ledare. Därför att de gör det som deras ledare borde göra.

Sharaf hjältar och hjältinnor ni är sådana förebilder bland era vänner och i era familjer – det är ert svåra uppdrag! Och ni har vårt varma stöd för det ni vill göra.

Maria Pia avslutar sin krönika i ETC så här: 
Jag tycker mycket om minareter, de tillför en poesi till vardagen, tanken att någon begåvad tar sig upp i ett torn och mässar, ett slags helig rap, några gånger om dygnet finner jag underbar och berikande, en slags världsmusik, som jag gärna vaknar till, ....Men jag skulle vilja se en stor mängd kvinnliga böneutropare; och om vi inte stigmatiserar våra muslimska svenskar och schweizare kommer de att komma.”