Situationen idag
Efter Nato-bombningarna 1999 blev Kosovo ett FN-protektorat som dock formellt fortsatt tillhörde Serbien. FN ansvarade för administrationen genom UNMIK om än med successiv överlämning av ansvar till lokala institutioner. En NATO-ledd fredsbevarande styrka, KFOR, sattes in med uppgift att garantera den militära säkerheten.
Hösten 2005 utsågs Finlands expresident Martti Ahtisaari till FNs medlare i förhandlingarna om Kosovos framtida politiska status. I förhandlingarna mellan Kosovo och Serbien togs en del steg framåt på vissa punkter, men kring själva huvudfrågan, statusfrågan, förblev läget låst. Våren 2007 presenterade Ahtisaari sitt eget förslag till läsning. Även om inte ordet "självständighet" nämns förespråkade Ahtisaariplanen långtgående befogenheter för Kosovo som en internationellt övervakad suverän enhet. Kosovo skulle bland annat ges rätt att ha nationella symboler, t ex egen flagga, och ansöka om medlemskap i internationella organisationer, t ex Världsbanken.
Serbiens regering motsatte sig förslaget och fick stöd från Ryssland i sin hållning att Kosovo ska förbli en del av Serbien. Ytterligare förhandlingar i en trojka bestående av EU, USA och Ryssland strandade i december 2007 utan att ha nått någon överenskommelse.
Den 17 februari 2008 deklarerade Kosovo sig självständigt, med uttryckt avsikt att följa Ahtisaaris plan, som bland annat inkluderar ett omfattande skydd och rättigheter för Kosovos etniska minoritetsgrupper. Hittills har närmare ett 50-tal länder godkänt självständighetsförklaringen, medan ett stor antal länder samtidigt gjort klart att de inte har för avsikt att sanktionera självständigheten. Sverige erkände Kosovo den 4 mars 2008.
En särskild EU-mission, EULEX, ska etableras i Kosovo under sommaren 2008. Detta är i linje med Ahtisaaris förslag som dock förutsatte att den tidigare FN-missionen, UNMIK, skulle dras tillbaka. På grund av Rysslands veto i FNs säkerhetsråd är det dock inte möjligt att fasa ut UNMIK så de exakta rollerna för EULEX, UNMIK, Kosovos regering och "the International Civilian Representative (utsedd av en internationell styrgrupp bestående av ett antal länder som har stött Kosovos självständighet) är i dagsläget allt annat än klara.
Relationen mellan Kosovo och Serbien är fortsatt mycket spänd och det internationella samfundet, inklusive FN, är i hög grad osäkra på hur de ska förhålla sig i den rådande balansgången.
Från ett genusperspektiv är det dock mer än tydligt att kvinnor vare sig har konsulterats eller involverats i den politiska processen kring Kosovos framtida status. 2006 bildade Women's Peace Coalition av Kosovo Women's Network i samarbete med det serbiska nätverket Kvinnor i Svart. Women's Peace Coalition arbetar för att kvinnor ska inkluderas som jämlika parter i fredsbyggande, och betonar att kvinnor inte enbart är offer i krig utan också centrala aktörer i fredsrörelser. Sedan de bildades har Women's Peace Coalition bedrivit ett aktivt påverkansarbete i förhållande till förhandlingarna om Kosovos politiska status. Genom brev, uttalanden och möten har de hela tiden försökt få sina regeringar och internationella beslutsfattare att inkludera kvinnor i lösningen på statusfrågan.
Över huvud taget saknas kvinnor på högre beslutsfattade politiska poster, trots ett kvoteringssystem som garanterar en 30-procentig kvinnorepresentation i parlamentet. I regeringen finns endast två kvinnliga ministrar och en kvinnlig vice-minister. Det finns inte heller en enda kvinnlig ordförande i någon av Kosovos 30 kommunstyrelser.
Det är också tydligt att det starka fokuset på statusfrågan har skapat något av ett politiskt stillestånd i Kosovo. I väldigt hög grad har politiska frågor av mer direkt betydelse för människor i allmänhet, inklusive frågor med koppling till kvinnors rättigheter och jämställdhet, marginaliserats från den politiska dagordningen.
En jämställdhetslag och en anti-diskrimineringslag samt handlingsplaner för jämställdhet och bekämpning av människohandel antogs 2004, men mycket återstår vad gäller implementeringen av dessa. En stor del av Kosovos befolkning har också bristande kunskap om sina rättigheter. Många kvinnoorganisationer bedriver därför ett aktivt arbete för att informera om lagar och rättigheter och att synliggöra diskrimineringen mot kvinnor och dess effekter på kvinnors liv.
Det civila samhället i Kosovo är ganska svagt, men kvinnorörelsen hör till den mest aktiva och inflytelserika. Kosovo Women's Network (KWN) är ett nätverk bestående av 80-talet medlemsorganisationer. Förutom att driva olika sakfrågor arbetar KWN även med att stärka kontakterna och samarbetet mellan olika kvinnoorganisationer, men också med frågor kopplade till etik och transparens och mot korruption.
Kosovo är ett av de fattigaste länderna i Europa och fattigdomen slår hårdast mot kvinnor. Arbetslösheten är hög - över 70 procent av kvinnorna står utanför arbetsmarknaden. Män tjänar i genomsnitt fyra gånger mer än kvinnor och har två års längre utbildning. Standarden på hälsovården är generellt mycket låg, framför allt på landsbygden och vad gäller sexuell och reproduktiv hälsa. Bröstcancer är den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor undantaget hög ålder, och allt fler kvinnoorganisationer arbetar för politisk prioritering av den frågan.
Våld mot kvinnor är ett utbrett problem i hela Kosovo, men i allmänhet uppfattas det sällan som ett stort problem om en kvinna blir slagen. En utredning gjord av UNMIKs Office of Gender Affairs visar att närmare sju av tio tillfrågade kvinnor i åldern 18-25 år tycker det är befogat att bli slagen av en partner om man uppfattas ha gjort något fel.
En annan effekt av fokuseringen på frågan om Kosovos status är ökande spänningar och polarisering mellan olika etniska grupper i Kosovo, framförallt mellan den albanska och den serbiska befolkningen. Risken för etniskt våld begränsar framför allt kosovoserbernas rörelsefrihet och hämmar tillgången till information, utbildning, vård och arbetsmöjligheter. I juni 2008 upprättade Serbien ett parlament i Kosovos serbdominerade områden som ett ytterligare sätt att förstärka de parallella strukturerna i landet som starkt segregerar olika folkgrupper.
Även kvinnor från andra minoritetsgrupper är utsatta. Kvinnor ur gruppen RAE (roma-ashkali-egyptier) utgör de mest marginaliserade i landet med sämst utbildning, lägst inkomst och kortast förväntad livslängd. Bland kvinnoorganisationer sker en rad olika initiativ för att skapa möten och öka integrationen mellan olika etniska grupper. Till exempel kommer serbiska kvinnor under hösten 2008 att resa till Kosovo för att dela erfarenheter och personliga berättelser med kosovoalbanska kvinnor från områden som var särskilt utsatt under kriget. Den typen av initiativ är lika ovanliga som de är viktiga i ett Kosovo där de etniska spänningarna ökar. Kvinnor i Kosovo och Serbien lyckas alltså åstadkomma det som deras politiska ledare inte har förmått: att skapa dialog och samarbete över etniska och nationella gränser.
