Konflikt

Staten Jugoslavien bildades 1918 och omfattade fram till 2006 hela eller delar av de områden som idag utgör staterna Slovenien, Kroatien, Serbien, Makedonien, Bosnien-Hercegovina och Montenegro. Jugoslavien leddes från slutet av andra världskriget av Josip Broz Tito, ledare för det jugoslaviska kommunistpartiet.

Tito betraktades av många som en nationell hjälte för att han som ledare av befrielsearmén, med hjälp av de allierade, bidrog till att återta landet från tyskarna. Tito arbetade för en enighet mellan Jugoslaviens folk, där många grupper hade bekämpat varandra under andra världskriget. I det område som idag konstituerar Kosovo var majoriteten Albaner och 1974 gav Tito Kosovo långtgående självstyre som serbisk provins.

Tito ville bygga upp ett kommunistiskt samhälle och samtidigt bevara landets oberoende och samarbete med andra neutrala länder. Ekonomin utvecklades och invånarna fick det ekonomiskt bättre än tidigare. Folket i den jugoslaviska federationen hade också större rörelsefrihet än andra östeuropéer under kommunistiska styren och kunde resa utomlands för att arbeta, eller för att utvandra för gott.

Landet var dock under Titos ledning en auktoritär diktatur där endast kommunistpartiet var tillåtet, och det fanns egentligen inget utrymme för oliktänkande. Människor i landet vågade inte kritisera makthavarna av rädsla för repressalier från den hemliga polisen, varför det motstånd som ändå fanns framför allt kom från jugoslaver som lämnat landet. Det går därför inte att tala om något egentligt civilt samhälle, demokratiska traditioner eller någon offentlig demokratisk debatt. Det fanns heller inte något utrymme för en öppen diskussion om det förflutna vilket innebar att motsättningarna mellan de olika grupperna undertrycktes istället för att bearbetas.

Efter Titos död 1980 infann sig en period av ekonomisk och social kris. Kraven på en förändring växte sig allt starkare, och allt fler vill ha bort kommunisterna och bryta upp federationen, samtidigt som andra grupper förespråkade federationens fortlevnad. Motsättningen mellan de olika grupperna började komma upp till ytan och växa sig allt starkare.

Kosovo ville ha ökad autonomi och upphöra att vara serbisk provins och under hela 1980-talet gjorde Kosovoalbaner uppror och höll demonstrationer för ökad autonomi.

I slutet av 1980-talet började Slovenien och Kroatien att kräva ökat självstyre och demokratisering. Reformförslagen röstades ned i det federala parlamentet där Serbien hade majoritet. Den Serbiska republiken leddes sedan 1987 av Slobodan Milosevic som övertagit positionen som ledare för det serbiska kommunistpartiet. Då Slovenien ändrade i sin författning för att möjliggöra ett utträde ur federationen bojkottade Serbien Slovenien.

Det jugoslaviska kommunistpartiet upplöstes 1990 och samtliga sex jugoslaviska delrepubliker höll flerpartival. Nationalister vann fyra av dessa val, medan kommunisterna, som dock också förde en nationalistisk politik, behöll makten i Serbien och Montenegro. Dessa två delrepubliker ville till skillnad från de övriga stärka federationen.

År 1990 avskaffade Milosevic Kosovos autonomi som provins, det albanska språket förbjöds i skolor och albanska tjänstemän avskedades. Kosovo svarade med att året därpå, trots sin icke status som både provins och stat, hålla en folkomröstning om självständighet. Kosovoalbanerna fortsatte, trots att valet ogiltigförklarades av Serbien, att 1992 välja ett nytt parlament och utsåg Ibrahim Rugova, ledaren för Kosovos demokratiska förbund (LDK), till sin president. Många albanska kvinnor var aktiva i det parallella strukturbygget och upprättandet av utbildnings- och hälsovårdssystem.

Den 25 juni 1991 utropade Slovenien och Kroatien sin självständighet. Efter självständighetsförklaringen utbröt krig i Kroatien mellan kroatiska styrkor som vägrade erkänna den serbiska befolkningen i Kroatien och Serbiska styrkor som stödde federationen.

1992 erkände EG Slovenien, Kroatien, Makedonien och Bosnien - Hercegovina för självständiga stater. Året därpå utbröt fullskaligt inbördeskrig i Bosnien - Hercegovina. Flera försök gjordes av FN i inledningen av kriget för att försöka lösa konflikten förhandlingsvägen, men alla misslyckades.

Under hela 1990-talet trappades konflikten i Kosovo upp och förstärktes av oroligheterna och krigen i resten av regionen. I Kosovo utvecklades två olika politiska strömningar, en pacifistisk som strävade efter att återupprätta albanernas rättigheter i Kosovo på fredlig väg och en militär. Många anslöt sig till gerillagruppen UCK, Kosovos befrielsearmé.

Under 1998 utförde UCK attentat mot flera serbiska myndighetspersoner i Kosovo och mot albaner som samarbetade med serberna. I takt med att dessa attentat ökade sändes allt fler serbiska poliser och soldater till Kosovo och många serber försågs med vapen och började att organisera sig i paramilitära förband. Konflikten trappades upp ytterligare av att serbisk polis gick våldsamt fram för att få tag på medlemmar i UCK.

Internationella samfundet hade svårt att enas kring vad som skulle göras. Då flera massgravar hittades under sommaren 1998 hotade NATO att bomba serbiska högkvarter om inte de serbiska trupperna drog sig tillbaka, vilket de tillslut gjorde.

I januari 1999 intensifierades UCK:s verksamhet igen. Serbisk militär tillgrep våldsamma motåtgärder. I motåtgärderna dödades bl. a. i byn Racak 45 personer den 15 januari vilket ledde till enorm internationell publicitet och ökade trycket på en lösning i Kosovo. Under februari pressade NATO parterna  att förhandla i Rambouillet i Frankrike, men utan framgång. Det slutade med att NATO inledde lufträder mot serbiska militära mål, över hela det forna Jugoslavien. NATO's taktik kom att bli väldigt ifrågasatt. Genom att bomba utan att sätta in marktrupper för att försvara civilbefolkningen bidrog man till att våldet på marken eskalerade och att hundratusentals (uppskattningsvis en miljon) människor drevs på flykt från sina hem.

Slutligen antogs resolution 1244 av FN:s säkerhetsråd vilket innebar att bombningarna avbröts, de serbiska trupperna avlägsnade sig från Kosovo och Kosovo blev ett FN-protektorat. Resolution 1244 har dock ett tvetydigt innehåll då den både ger stöd till Kosovos självständighet samtidigt som den slog fast Kosovos status som provins. Konflikten om Kosovos status har därmed fortlöpt och skapat oro i regionen.

Kvinnorna i Kosovo har erfarit perioden under 1998 - 1999 på olika sätt men medan få deltog i striderna har majoriteten genomlevt konflikten som civila. Tusentals kvinnor mördades och utsattes för våld och sexuellt våld. Trots att de albanska kvinnorna var särskilt utsatta drabbades likaväl andra etniska minoriteter som till exempel serbiska, romska och egyptiska kvinnor.

Kvinnor var exkluderade ur Rambouillet förhandlingarna och varken kvinnor eller jämställdhet nämndes i dokumenten. Då fler än 2000 OSSE observatörer (organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) placerades i Kosovo för att bevaka läget på marken och  förhindra brott mot de mänskliga rättigheterna utgjorde enbart sex av dem kvinnor. Bristen på kvinnor bland observatörerna hade stora implikationer för kvinnor som fallit offer för våldtäkt och andra former av sexuellt våld.

Det ökade ansvaret över familjen och samhället i övrigt bidrog dock till att kvinnor började organisera sig allt mer under konflikten i olika gräsrotsnätverk som sträckte sig över hela Balkan. Många kvinnor arbetade efter den väpnade konflikten med att skapa mötesplatser för kvinnor att diskutera och bearbeta de olika trauman som de upplevt under kriget. Kvinnorna har också varit aktiva i arbete för att stödja  och hjälpa återvändande flyktingar att återuppbygga sina liv igen.