Situationen idag

Georgiens politiska system har reformerats på senare år. Efter "Rosenrevolutionen" 2003 har flera internationella dokument om mänskliga rättigheter ratificerats och delar av korruptionen på lägre nivå har försvunnit. Det talas emellertid om en tillbakagång under de senaste åren, med klara överträdelser av de mänskliga rättigheterna, medias begränsade frihet, oklara valresultat och ett icke fritt domstolsverk. Regeringen har misslyckats med att försäkra representation och att inkludera olika sociala grupper i den politiska beslutsfattande processen liksom att få ett fredligt slut på konflikterna med utbrytarregionerna. Många menar att den georgiska regeringens satsning på upprustning av militären bidrog till konflikten med Ryssland.

Händelserna i november 2007 visade att regeringen inte kunde garantera en fredlig demokratisk utveckling i landet. Regeringen satte in militärpolis för att stoppa demonstationer och krossade den oberoende TV-kanalen "Imedi".

Kvinnors mänskliga rättigheter är numera skyddade i lagstiftningen men det saknas mekanismer för att följa upp hur arbetet efterlevs. Regeringen fortsätter att ignorera kvinnors rättigheter som fundamentala mänskliga rättigheter. Kampen om den politiska makten i Georgien förhindrar kvinnor från att vara representerade inom de flesta områden, den absoluta majoriteten av kvinnor har ingen tillgång till högre skikt av politiskt beslutsfattande. Det är män som stiftar lagar som kvinnor måste leva med. Kvinnorepresentationen i parlamentet har sjunkit från nio procent till fem procent 2008.

Den politiska viljan för ökad jämställdhet är låg och när lagförslag antas avsätts inte medel för genomförande och uppföljning. Idag finns bara ett rådgivande råd under ordföranden för jämställdhet kvar inom den politiska strukturen. Den andra, kommissionen för jämställdhet fungerar inte längre. En framgång under 2006 var att kvinnorörelsen lyckades få regeringen att anta lagen om våld i hemmet. Sedan dess pågår arbetet med att förändra och förbättra lagen och att få regeringen att tillföra medel för att genomföra intentionerna i lagen.

Arbetslösheten är hög och mer än 85 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Situationen är problematisk för kvinnor, som sällan äger mark eller hus. De har oftast inte heller tillgång till andra ekonomiska resurser vilket gör dem fattigare även i relation till fattiga män. Många kvinnor är familjeförsörjare och flera kvinnoorganisationer satsar på utbildning och information för kvinnor. De behöver vidareutbildning för att få jobb eller kunna starta eget.  Arbetsmarknaden är könssegregerad och kvinnor har oftast bara en bråkdel av mäns löner även om de många gånger har bättre utbildning. Inflationen har stigit kraftigt de senaste åren.

Antalet registrerade kvinnoorganisationer i Georgien är omkring 200 och de är spridda över hela landet men en majoritet finns i huvudstaden Tbilisi. Områdena kring Kutaisi, Zugdidi och Tbilisi har många kvinnoorganisationer på grund av att en stor del internflyktingarna bor där. Flera organisationer startade med humanitärt arbete men har sedan övergått i andra verksamheter. De flesta organisationer arbetar lokalt i sin region men under senare år har organisationer uppbyggda som nätverk ökat. Även regionalt aktiva organisationer har påbörjat ett arbete med lokalföreningar för att nå fler kvinnor med sina aktiviteter ute regionerna. Det existerar ett antal nätverk som omkring våld mot kvinnor och kvinnor som arbetar med internflyktingar men det finns ingen gemensam feministisk kvinnorörelse.

De svåra tiderna efter självständighet och påföljande konflikter har påverkat kvinnors rättigheter, speciellt när det gäller deras hälsa, säkerhet, ekonomiska resurser och möjligheter att delta i beslutsprocesser. Höga kostnader för preventivmedel, okunskap om familjeplanering, många aborter och hög barn- och mödradödlighet visar på bristande sexuella och reproduktiva rättigheter. Kunskapen om kvinnors kroppar och sexualitet är generellt sett låg. Våld mot kvinnor är vanligt förekommande och traditionen med brudkidnappning har ökat på flera ställen inom regionen. Den psykiska hälsan bland internflyktingar och kvinnor som bor i utbrytarregionerna försämras av svåra levnadsförhållanden och en osäker framtid. Inom dessa områden är många kvinnoorganisationer aktiva. Med små medel, oftast från internationella givare, bedriver de en stor del av det arbete där staten borde vara aktiv. Speciellt viktigt är den individuella psykologiska och juridiska rådgivningen som för många kvinnor blir vändningen till ett aktivt liv.

Abchazien

Den instabila politiska situationen, säkerhetssituationen, restriktioner i rörelsefrihet och ekonomiska svårigheter påverkar kvinnors vardagsliv. De möter varje dag diskriminering och de är inte representerade i det offentliga livet. Kvinnor är lågt representerade i lagstiftande och beslutsfattande institutioner och kvinnor och kvinnors behov anses inte viktigt i det politiska samtalet. Att de har dålig tillgång till information förhindrar ytterligare deras möjligheter till att delta i offentliga sammanhang, därtill kommer den traditionella uppfattningen att kvinnor är mindre värda och därför inte ses som likvärdiga medborgare. Frågan om kvinnors rättigheter förblir irrelevant för makthavare och våld mot kvinnor och tvångsäktenskap ses inte som ett problem. Detta trots att Abchazien, har undertecknat de flesta konventioner om mänskliga rättigheter.

Värst är situationen för kvinnor som lever i konfliktområdena och i avlägsna byar uppe i bergen. Tillgång till kvalificerad hälsovård och service och transport möjligheter är mycket begränsade. Kvinnoorganisationerna i Abchazien har trots de dystra förutsättningarna initierat en lag om jämställdhet som genomgått de två hearingarna i parlamentet under 2008. De anser det viktigt att påverka den allmänna opinionens uppfattningar om traditionella kvinnliga och manliga roller och få både kvinnor och män att inse att kvinnor kan vara politiker och ledare.

Sydossetien

Efter kriget i augusti 2008 har gränserna mellan Sydossetien och Georgien varit stängda. Många georgiska byar är helt förstörda och invånarna kan kanske aldrig återvända. Osseterna som tvingades fly till Ryssland återvänder till trasiga och utblåsta hus och flera har mist både familjemedlemmar och materiella ägodelar. Hat och rädsla präglar uttalanden från de etniska grupperna. Ryssland är det land som kommer in i regionen för att delta i återuppbyggnaden och bidra med humanitär hjälp.

Invånarna i Sydossetien har under lång tid innan kriget i augusti levt under ständiga hot och trakasserier från de olika rivaliserande sidorna vilket skapat stor stress bland befolkningen. Behovet av psykosocialt stöd är enormt och erbjuds i stort sett endast av kvinnoorganisationer. Mediafriheten har försämrats ytterligare sedan i somras och bristen på nyanserad och icke styrd information är stor.  Trots detta har de georgiska och sydossetiska kvinnor som innan kriget tillsammans arbetade med fredsklubbar återupptagit sitt arbete och menar att försoning är den enda väg som är möjlig.

Liksom i Abchazien påverkas kvinnors vardagsliv av den instabila politiska situationen, säkerhetssituationen, restriktioner i rörelsefrihet och ekonomiska svårigheter. De har liten tillgång till sjukvård, information och utbildning och kvinnorepresentationen inom politiken är låg.  Frågan om kvinnors rättigheter, våld mot kvinnor och annan diskriminering av kvinnor står inte högst upp bland politikernas frågor. Sydossetien liksom Abchazien, har undertecknat de flesta konventioner om mänskliga rättigheter