I går Balkan i dag Kongo

- Det som hände i Bosnien och Hercegovina pågår nu här. Vi ser hur män drar upp strategier för att förgöra varandra. Det är lätt att säga att det som händer i Kongo är unikt för Afrika. Därför betyder det mycket att ni har kommit hit. Vi måste hålla ihop för att bekämpa våldet, säger doktor Denis Mukwege, chefsläkare vid Panzisjukhuset i Bukavo som förra året mottog Palmepriset och FN:s människorättspris för sitt arbete mot det sexualiserade våldet.

 
Vi befinner oss i östra delen av Demokratiska Republiken Kongo, i provinshuvudstaden Bukavo, i ett hus som klättrar upp längs sluttningen från Kivusjön. Runt doktor Denis Mukwege sitter gäster från kvinnoorganisationerna Horizonti och CLA från Bosnien och Hercegovina, Women's Room från Kroatien, Kvinna till Kvinna samt personal från det erkända Panzisjukhuset som delvis finansieras av Pingstmissionens Utvecklingssamarbete, PMU.

I februari besökte personal från Panzisjukhuset Bosnien och Hercegovina. Nu går resan åt andra hållet. Under krigen på Balkan liksom i Kongo användes våldtäkter som en strategisk del i krigsföringen. Därur föddes idén till utbytet. Det fanns en nyfikenhet och ett behov att träffa personer med liknande erfarenheter med att arbeta med stöd till framförallt kvinnor som överlevt sexualiserat våld. Utbytet arrangeras av PMU och Kvinna till Kvinna.

Utbytet sker i en tid då våldet åter eskalerar i östra Kongo. Invånarna väntar på att regeringsarmén ska inleda sin offensiv mot FDLR, hutumilisen som kom hit efter folkmordet i Rwanda. En del av regeringens strategi är att integrera väpnade grupper, som tidigare krigat mot varandra, och i enad front slå till mot FDLR. Befolkningen hamnar mitt i stridslinjen och båda sidor är ansvariga för övergrepp mot civila. Enligt uppgifter från FN har antalet våldtäkter ökat sedan offensiven inleddes. En utveckling som personalen på Panzi bekräftar. Samtidigt har FN:s säkerhetsråd gett grönt ljus åt världens största fredsbevarande styrka MONUC att stödja regeringens offensiv.

- Du kan inte sätta ihop personer som våldtagit och begått övergrepp och förvänta dig att de plötsligt ska skydda kvinnor och barn. Många kvinnor känner igen sina våldtäktsmän inom armén. När jag ser vad som händer skäms jag. Jag ska till New York och prata om FN:s resolution 1820 som just handlar om sexualiserat våld. Hur kan människor fatta beslut och göra åtaganden utan att driva igenom faktiska förändringar? frågar doktor Mukwege.

Utsikten från huset där vi sitter är förföriskt vacker, vattnet ligger spegelblankt. Att det mitt i denna stillhet pågår en militär upptrappning känns främmande. Hela vistelsen är fylld av motsägelser och kontraster. Vackra färger, leenden, musik, dans, styrka, generositet och samtidigt, förtvivlan, trötthet, fattigdom och smärta.

Veckan kantas med möten och diskussioner om allt från psykosocialt stöd, juridisk rådgivning, rättsprocesser, mikrokrediter och om hur kvinnor kan organisera sig för att stärka varandra och kräva sina rättigheter. En insikt från såväl Balkan som Kongo är att man måste jobba långsiktigt och på flera fronter samtidigt för att kvinnor som överlevt våldtäkter ska återfå självkänslan och få verktyg att börja om och leva ett självständigt liv. Det räcker exempelvis inte med vård eftersom många kvinnor förskjuts av sina familjer när de återvänder hem som en följd av det stigma som är förknippat med våldtäkter. För att kvinnorna ska hitta en försörjning ordnas yrkesutbildningar. Dessutom försöker man i möjligaste mån starta solidaritetsgrupper ute i byarna där kvinnor med liknande erfarenheter kan stödja varandra.

En utveckling som också känns igen från Balkan är att militärens våldsanvändning spiller över till det civila. Olika källor vittnar om att fler och fler kvinnor och flickor våldtas av någon de känner. En av dem är Raphaël Wakenge Ngimbi som arbetar för människorättsorganisationen Initiative Congolaise pour la Justice et la Paix, ICJP. ICJP ger juridisk rådgivning till kvinnor och håller utbildningar i den nya lagen mot sexualiserat våld.

- Det är kvinnorna som betalar priset för kriget. Om inte situationen för kvinnorna förbättras kommer situationen för landet i stort att förvärras. Kvinnorna ansvarar för allt, att skaffa mat, vatten, tak över huvudet och utbildning åt barnen, säger Raphaël.

Bristen på rättsäkerhet är ett mycket allvarligt problem, enligt Raphaël. Kvinnor ser sina förövare gå fria på gatan vilket ökar känslan av otrygghet. Han påpekar att situationen i städerna ändå är bättre. Ute på landsbygden, där de flesta människor bor, är myndigheterna frånvarande.

- Dessutom prioriterar inte myndigheterna sexualiserat våld mot kvinnor. Det ses fortfarande inte som en viktig säkerhetsfråga.

I Kavumu norr om Bukavo träffar vi dock en polis som prioriterar annorlunda. Polisen här samarbetar med organisationen Fodation Solidarite des Hommes, FSH:s lokala partner kring utbildningar i lagen mot sexualiserat våld och hur kvinnor som utsatts för detta våld ska bemötas. Det är ett lyckat samarbete. På väggen bakom major Bakatis skrivbord hänger affischer som i bilder beskriver händelsekedjan, från övergreppet till polisens ingripande, och hur ansvariga ska agera. Bakati pekar dock på ett annat problem. Polisen har ett skriande behov av resurser. Om de får reda på att en kvinna våldtagits ute på landsbygden kan de inte åka dit och tala med henne och samla in bevismaterial eftersom de inte har någon bil. Om de griper en misstänkt är risken stor att han eller hon rymmer från häktet eftersom häktesbyggnaden är fallfärdig. Risken är överhängande att förövaren väljer att ansluta sig till en milisgrupp för att komma undan det 20-åriga fängelsestraff som annars väntar. Det händer att personen kommer tillbaka och hämnas på de personer som angivit honom.

- Vi vet inte vad som händer när mörkret faller, konstaterar Bakati.

I Kavumu träffar vi också "Club Solidarite fille" som är en del av FSH. Det är en grupp unga kvinnor som hjälper och stöder varandra och som lär sig ett yrke för att kunna försörja sig. Nyfikenheten är stor på besökarna från Balkan och frågorna duggar tätt. Vad hände med kvinnorna som våldtogs hos er? Tog deras män tillbaka dem? Vad ska vi göra för att få ett slut på våldet? Flera av klubbens medlemmar säger att de inte kan ställa krav på sina föräldrar och vuxenvärlden. En fråga som kommer upp är möjligheten att göra abort efter en våldtäkt, något som är förbjudet i Kongo men lagligt i Bosnien och Kroatien.

- Det har varit förbjudet hos oss också. Det gäller att kämpa, det går att förändra. Ni kan också jobba för en sådan lag, säger Maja Mamula från kroatsiska Women's Room.

Kvinnorna från Balkan kan inte svara på frågan om hur våldet ska stoppas. Men det är tydligt att deras närvaro inger hopp och styrka. De symboliserar något viktigt. De delar liknande erfarenheter, det finns en igenkänning. Och de har kommit levande ur kriget.

Nakinja, klubbens ledare beskriver hur kriget ökar fattigdomen och hur det i sig ökar våldet och utsattheten för barn.
- Våra föräldrar har inga jobb och kan inte försörja familjen. De tar ut sin frustration på oss barn. Vi kan inte gå i skolan eftersom vi måste hjälpa till med försörjningen. Flickor kan tvingas sälja sina kroppar för att få in pengar. Så, vi ber det internationella samfundet, ge våra föräldrar jobb!

Fattigdomen är utbredd i Kongo, 70 procent av befolkningen lever på mindre än en dollar om dagen. Landets rikedomar har aldrig kommit befolkningen till gagn, tvärtom. Rovdriften på naturtillgångarna började under den belgiska kung Leopolds styre i slutet av 1800-talet. Då handlade det om gummi, i dag handlar det om guld och mineraler som återfinns i mobiler och bärbara datorer världen över. Grunden till dagens konflikt är just kontrollen av gruvorna. Enligt organisationen Enough, som driver en kampanj för att stoppa handeln med konfliktmineralerna, tjänar de väpnade grupperna i Kongo hundratals miljoner kronor om året på den illegala handeln. Många hävdar att konflikten är väldigt komplex och snårig. Något som doktor Mukwege inte håller med om.

- Alla vet vilka som drar i trådarna. Det är inte så komplicerat. Världssamfundet måste sätta press på de politiska ledarna i Kongo, Rwanda, Burundi och Uganda. Under krigen på Balkan sade till slut det internationella samfundet att nu är det nog. Nu måste kriget upphöra. Det är hög tid att samma politiska vilja och handlingskraft riktas mot Kongo.

Annika Flensburg

På The V-Wall for Congo kan du skicka ett stödmeddelande till personal och patienter på Panzisjukhuset

Läs texter av Lucie, Justine och Elysée, aktivister i östra Kongo som jobbar för att stärka unga tjejers rättigheter: www.pushingthelimits.se   

Se Lena Ag och biståndsminister Gunilla Carlsson tala om massvåldtäkterna i östra Kongo i Gomorron Sverige, SVT, 2009-06-09. 7 min, 16 s in i klippet.

Skriv på Enoughs upprop för att stoppa flödet av konfliktmineraler från Kongo.