Kvinnor för fred i "omöjlig" konflikt

– Världen behöver oss och vi förtjänar
att bli lyssnade till. Det handlar både om jämställdhet
och om att nå fred och försoning, säger Terry Greenblatt,
en av de ledande kvinnorna i fredsnätverket Jerusalem Link. Nätverket
består av israeliska och palestinska kvinnor som oförtrutet
och gemensamt arbetar för ett slut på konflikten i Mellanöstern,
trots att många andra har gett upp hoppet om fred.



Sedan konflikten mellan israeler och palestinier åter blossade
upp hösten 2000 har situationen för civilbefolkningen på
de ockuperade områdena kontinuerligt förvärrats. Vägspärrar
och utegångsförbud på Västbanken och i Gaza
isolerar de palestinska familjerna, de förhindras att resa till
sina arbeten och skolor, mat och andra förnödenheter kommer
inte fram. På den israeliska sidan lever många i skräck
för nya självmordsattacker. Den fredsprocess som ingav hopp
under 1990-talet känns långt borta. Parterna står
i dag inte ens i närheten av förhandlingsbordet och många
vågar inte längre tro på en fredlig lösning.



Men det finns de som vägrar ge upp tanken på fred. Kvinnorna
i nätverket Jerusalem
Link till exempel, som trots svårigheter och hinder fortsätter
sitt arbete för ett slut på ockupationen av de palestinska
områdena och för en rättvis fred som gagnar både
israeler och palestinier.



Jerusalem Link är ett av mycket få officiella samarbeten
mellan israeler och palestinier i dag och består av två
fristående kvinnoorganisationer, israeliska Bat Shalom där
Terry Greenblatt leder arbetet och palestinska Jerusalem Center for
Women med chefen Amneh Badran. Deras främsta mål är
en rättvis fredlig lösning på den mångåriga
konfliken samt en fredsprocess som innefattar fler kvinnor. Jerusalem
Link arbetar enligt den politiska principen att israeler och palestinier
sida vid sida ska leva i två stater med Jerusalem som delad
huvudstad.



– Om vi ska nå en hållbar fred så måste
fler kvinnor ges plats i fredssamtalen. Vi representerar det civila
samhället och har viljan att sitta ned och diskutera oss fram
till gemensamma lösningar. Det är dessutom vår rättighet
att få tillträde till fredsförhandlingar, säger
Terry Greenblatt och hänvisar till FN:s
resolution 1325, ett juridiskt bindande dokument som sedan 2000
ålägger alla FN:s medlemsstater att involvera kvinnor i
fredsförebyggande och konfliktlösande arbete.



Vad kan då Jerusalem Link konkret göra i dag, när
samtal om försoning knappt existerar och när de själva
hindras från att träffas på grund av den begränsade
rörelsefriheten?



– Mycket av vårt arbete i dag handlar om att försöka
förändra attityder bland civilbefolkningen och det kan vi
göra på var sitt håll, via demonstrationer, möten
och mediauttalanden, säger Amneh Badran.



Vid Jerusalem Center for Women bedrivs till exempel kurser i mänskliga
rättigheter, demokrati och opinionsbildning och man arbetar speciellt
för att öka unga kvinnors intresse och engagemang för
kvinno- och fredsrörelsen. Bat Shalom, å sin sida, driver
till exempel en kampanj för att få fler israeliska kvinnor
att på ett enkelt sätt engagera sig för ett slut på
ockupationen. Man uppmanar bland annat till köpbojkott av varor
som produceras i israeliska bosättningar på ockuperad mark.



Men attitydförändring är en svår uppgift. Civilbefolkningen
får sällan höra något gott om den andra sidan.
Palestinsk press skriver till exempel aldrig om de fredsinsatser som
israeliska kvinnor gör för ett slut på ockupationen
och i israelisk media demoniseras ofta palestinierna.



– Vi får utstå både hot och trakasserier för
det vi gör i Jerusalem Link, berättar Terry Greenblatt.
Alla ser inte kontakter över gränserna som något positivt
utan som ett samröre med fienden.



Jerusalem Link bildades 1994. Då fanns tro på fred i regionen.
Den första intifadan, det palestinska upproret, var över
och det så kallade Osloavtalet hade ingåtts. Västbanken
och Gaza lovades palestinskt självstyre och de inga fler israeliska
bosättningar skulle uppföras. De palestinska kvinnorna,
som hade haft en framträdande plats i fredsprocessen, trodde
på en ny och jämställd politisk ordning.



Men avtalet följdes inte. Utropandet av en palestinsk stat dröjde
och bosättningarna på ockuperad mark ökade i antal.
Kvinnorna som hade kämpat för en fredsuppgörelse nonchalerades
helt.



– Den andra intifadan som utbröt hösten 2000 har inga
likheter med det uppror som vi tidigare var delaktiga i, med demonstrationer
och folkligt engagemang, berättar Amneh Badran. Det här
är en våldets intifada, där civilbefolkningen känner
sig allt mer maktlös och passiv. Kvinnorna syns över huvud
taget inte.



Men trots det har Jerusalem Link på senare tid lyckats få
in flera gemensamma uttalanden om ett omedelbart slut på ockupationen,
i både israelisk och palestinsk dagspress. Publiceringen förde
med sig att representanter för nätverket inbjöds till
FN i New York i maj förra året för att inför
säkerhetsrådet ge sin bild av konflikten och förslagen
på en framtida lösning.



– Vi poängterade vikten av att resolution 1325 följs
vid en kommande fredsförhandling, berättar Terry Greenblatt.
Vi är övertygande om att det går att hitta en lösning
som kan gagna både israeler och palestinier, men då måste
kvinnornas kompetens tas tillvara. Världen måste börja
lyssna till de kvinnliga krafter som finns för en fredlig konfliktlösning.





Anna Lithander





 


Amneh Badran