Att vittna om våldtäkt i krig

2003-10-22

Kvinnor som vågar vittna om sexuella övergrepp som
de utsatts för i krigs- och konfliktsituationer tvingas ofta
återuppleva sina trauman genom rättegången och
riskerar dessutom att blir förskjutna av samhället för
att de talat om det förbjudna. På Kvinna till Kvinnas
seminarium den 16 oktober diskuterades hur man kan skydda, stärka
och kompensera dessa vittnen så att de får upprättelse
genom rättsprocessen.

I alla tider har våldtäkt och sexualiserat våld
mot kvinnor varit vanliga inslag i krig. Först sedan 1998 bedöms
sexualiserat våld i krig som ett brott mot mänskligheten,
jämförbart med tortyr, och kan dömas i internationella
krigsförbrytartribunaler. Men för att förövarna
ska kunna ställas till svars för sådana brott måste
en kvinna våga vittna om de övergrepp hon blivit utsatt
för.

Vad händer med de kvinnor som vågar vittna om dessa fruktansvärda
övergrepp? Behandlas de med respekt eller ökas deras utsatthet
när de ställer upp som vittnen? Kvinna till Kvinna ordnade
den 16 oktober 2003 ett internationellt seminarium för att
söka svar på dessa frågor. Internationella gäster
med erfarenhet från krigsförbrytartribunalerna från
forna Jugoslavien och Rwanda berättade om sina erfarenheter.
Deltog gjorde även representanter från såväl
andra krigsdrabbade områden som svenska myndigheter, frivillig-
och biståndsorganisationer.

OFFER PÅ TRE NIVÅER

Alice Karekezi, som arbetade direkt med de utsatta vittnena under
Rwanda tribunalen, åskådliggjorde kvinnans utsatta situation.

– En kvinna som blir våldtagen i krig blir ett offer
på tre nivåer. Först kränks hennes mänskliga
rättigheter genom själva övergreppet. Sedan måste
hon möta det samhälle hon lever i, som ofta fördömer
en kvinna som blivit våldtagen. Dessutom har hon fått
sin kropp, sitt allra intimaste, invaderad av förövaren.
Alla dessa kränkningar gör att det är mycket svårt
för en kvinna att vittna om övergreppen.

– Bara att ta flygplanet för att åka och vittna
i en domstol långt hemifrån är en omvälvande
upplevelse för de flesta kvinnor i den här situationen,
sa Alice Karekezi för att åskådliggöra offrets
utsatta situation och litenhet inför den stora rättsapparaten.

YTTERLIGARE KRÄNKNING GENOM RÄTTEGÅNGEN

Sevdije Ahmeti från Kosovo pekar på andra mekanismer
som hindrar en rättvis rättegång vid den här
typen av brott.

– Brotten är oftast begångna av personer som skyddas
av regeringen, därför är det svårt att få
fram bevis från maktens håll. Kvinnorna är av naturliga
skäl rädda för att vittna. Dessutom är det svårt
att se något resultat om de väl vågar eftersom
få personer döms. Kvinnorna vet kanske inte namnet på
förövaren eller hur han såg ut. Resultatet blir,
istället för en rättvis rättegång, att
offret blir utsatt för ännu mer kränkningar.

VITTNESSKYDD

Det finns också stora brister vad gäller skydd av, stöd
för och kompensation till vittnen. Förutom ökade
resurser på alla dessa områden efterlyste seminariet
en förstärkning av asylrätten för kvinnor som
behöver en fristad i ett annat land. Även metoderna för
hur vittnen förhörs och behandlas före, under och
efter rättegången måste förändras. Brid
O’Toole, juridisk utredare som lyssnat till vittnesmål
från krigen i forna Jugoslavien berättar.

– Vi var inte beredda på att hantera den här sortens
vittnen. Vi kunde inte möta en person som lade all sin energi,
sin sorg och sitt lidande i sitt vittnesmål. Vittnena blev
förödmjukade och fråntagna sin värdighet.

MÄNSKLIGA VÄRDEN HAR GLÖMTS BORT

Det är alltså inte bara brottens känsliga karaktär
som är problemet. Det framkommer upprepade gånger under
dagen att människan verkar ha glömts bort i de juridiska
processerna.

– Processen har varit för teknisk, förklarar William
O’Neill, som var FN-sändebud i Rwanda. Juristerna har
fått för stort inflytande och man har glömt bort
de mänskliga värdena. Man har heller inte tagit hänsyn
till hur vittnesmålen kan påverka vittnena i framtiden.
De internationella tribunalerna har varit främmande implantat
och man har inte tagit tillräcklig hänsyn till den nationella
situationen.

KVINNAN MÅSTE STÄRKAS

Det rådde stor enighet på seminariet om att kvinnans
underordning i samhället och synen på våldtäkt
som innebär att offret skuldbeläggs, är roten till
hela problematiken. Alice Karekezis ord får sammanfatta en
av seminariets slutsatser.

– Det krävs ett paradigmskifte. Vi måste stärka
kvinnans roll i samhället och mänskliggöra de rättsliga
processerna.

Mia Lehndal

Det grymmaste av vapen – Nino Makhashvili, psykolog från
Georgien berättar om sitt arbete med våldtäktsoffer

Bakgrundsmaterial
till seminariet (på engelska)