Skenheliga löften om jämställdhet

Systematisk och utbredd diskriminering av kvinnor är en
realitet på Balkan. Kriget, fattigdomen, arbetslösheten
och stärkta nationalistiska och patriarkala värderingar
drabbar kvinnorna i regionen hårt, skriver Nada Golubovic,
Lidija Zivanovic och Kerstin Grebäck.



I dagarna träffades kvinnoorganisationer från Bosnien-Hercegovina,
Kosovo, Kroatien, Makedonien och Serbien Montenegro i Banja Luka,
Bosnien-Hercegovina, för att diskutera gemensamma frågor
och förhållandet till EU. Alla är överens om
att EU måste öka kraven så att glappet mellan lagar
och verklighet försvinner. Att inte göra det vore ett
svek inte bara mot kvinnorna och flickorna på Balkan utan
mot EU:s grundläggande värderingar.



Nu, över tio år sedan kriget bröt ut på Balkan,
närmar sig regionen EU. Reformer och nya lagar har antagits
med EU som morot och pådrivare. Förhandlingarna med Kroatien
har just inletts och Serbien Montenegro fick nyligen klartecken
om att samtal om ett stabiliserings- och associationsavtal ska inledas.
Parlamentet i Bosnien-Hercegovina röstade samtidigt igenom
ett förslag om en ny polisreform som tog dem ett steg närmre
EU.



På pappret ser det mycket bra ut. Men om man lyfter
blicken visar sig en annan verklighet. Trots reformer och imponerande
jämställdhetslagstiftningar ses kvinnor som andra rangens
medborgare. Starka och djupa patriarkala strukturer skapar en atmosfär
där kvinnans ställning, säkerhet och deltagande undermineras.




Mötet i Banja Luka identifierade ett gemensamt mönster:
regeringarna på sydvästra Balkan har antagit lagar som
ska säkra kvinnors rättigheter och jämställdhet,
tack vare påtryckningar från kvinnoorganisationer och
det internationella samfundet - inte på grund av uppriktig
politisk vilja.



INGA VERKTYG

Verkligheten är att det inte finns några planer, verktyg
eller resurser eller fungerande institutioner att genomdriva dessa
lagar och policys. Utöver detta saknas sanktioner för
de tjänstemän och myndigheter som bryter mot de nya bestämmelserna.




Regeringarnas och även delar av det internationella samfundets
oengagemang i dessa frågor ger allvarliga signaler som har
lett till att myndigheter såväl som medborgare nu upplever
att lagarna inte är så viktiga och därför inte
behöver följas.



Mäns våld mot kvinnor är utbrett, särskilt
inom familjen, och det finns mycket litet statligt stöd att
få för de kvinnor som vågar trotsa normer och stigman
och anmäla övergreppen. Att en man slår "sin"
kvinna ses fortfarande som en privat angelägenhet, i vissa
fall till och med som en rätt, i stället för det
brott som det enligt lagstiftningarna är. Polisen ser mellan
fingrarna med dessa brott, liksom åklagare och domare.



FÄRRE FLICKOR

Många familjer prioriterar att skicka sina söner till
skolan, antingen av ekonomiska skäl eller på grund av
säkerhetsläget. Och ju högre utbildningsnivå
desto färre flickor. Detta faktum gör det svårare
för kvinnor att sedan få betalt arbete och bli ekonomiskt
självständiga. Fattigdomen breder ut sig i regionen och
kvinnor drabbas hårdast. Samtidigt som allt fler kvinnor och
flickor från dessa länder säljs och kidnappas av
människohandlare.



Antalet kvinnor i parlamentet och på andra beslutsfattande
positioner är låg. Mycket av arbetet för att skapa
fred och stabilitet i regionen bygger i mångt och mycket på
etnisk uppdelning, kvotering och identitet. Detta har osynliggjort
andra former av diskriminering och det finns en risk att motsättningar
byggs in och cementeras i systemet.



Deltagarna på mötet i Banja Luka vill inte låta
sig räknas efter etnisk bakgrund. De kräver en förändring
där kvinnor inte längre marginaliseras och ses om en minoritet.




Trots många kvinnors fredssträvanden, demokratiarbete
och stora kunskap på flera områden exkluderas de, även
av det internationella samfundet, när det kommer till "hårda
frågor" som polis och militärreformer. Fast dessa
organ är minst lika viktiga för kvinnor som män.




Nu senast hände det i Bosnien -Hercegovina, där den höge
representanten ledde arbetet med den nya polisreformen som nyligen
antogs. Kvinnoorganisationer runt om i landet protesterade, eftersom
inga kvinnor var delaktiga i processen, men möttes av tystnad.
Nu har reformen antagits och applåderas av det internationella
samfundet och sägs vara ett viktigt steg mot EU.



Att kvinnor inte släpps in är ett demokratiskt problem
där EU har ett ansvar och en viktig roll att spela.



Vi är mycket oroliga för att glappet mellan lag
och verklighet när det gäller situationen för kvinnor
och flickor ökar. Sverige har länge haft ett engagemang
för sydvästra Balkan och för kvinnors mänskliga
rättigheter. Vi uppmanar nu svenska regeringen att bekräfta
sitt engagemang och att via EU kräva av ländernas myndigheter
och regeringar att ta fram planer och verktyg för att förverkliga
jämställdhetslagarna. De måste även visa upp
bevis på att diskrimineringen av kvinnor minskar och att de
mänskliga rättigheterna stärks på riktigt,
i människors vardagsliv.



Om Sverige och EU är uppriktiga i sina freds- och demokratisträvanden
är dessa krav en självklarhet. Respekten för kvinnors
mänskliga rättigheter och deltagande är en förutsättning
för att länderna på sydvästra Balkan ska uppnå
en varaktig, rättvis fred och demokrati.


Nada Golubovic

United Women,

Banja Luka, Bosnien-Hercegovina



Lidija Zivanovic

Helsinki Citizen Assembly

Banja Luka, Bosnien-Hercegovina



Kerstin Grebäck

Kvinna till kvinna



Artikeln är publiserad i Göteborgsposten 30 oktober 2005