Balkan

Balkan är den region där Kvinna till Kvinna arbetat längst, med start 1993. Då pågick kriget i regionen och Sverige nåddes av nyhetsrapporter som berättade om fruktansvärda systematiska övergrepp på kvinnor. Rapporterna fick den svenska freds- och kvinnorörelsen att samlas för att visa sitt stöd för krigets kvinnor och hjälpa de kvinnogrupper som fanns på Balkan.

Lång närvaro på Balkan

Kvinna till Kvinnas långa närvaro på Balkan bygger på vår förståelse för att attitydförändringar är en tidskrävande process. Vi tar också hänsyn till att skillnaderna inom och mellan länderna är stora, bland annat vad gäller befolkningssammansättningen, de religiösa samfundens roll och i hur kvinnorörelsens historia ser ut. Det finns emellertid också gemensamma tendenser och problem som hindrar kvinnors deltagande i samhället.

Könsstereotyper förstärks efter krig

Efter krig tenderar traditionella värderingar att förstärkas. Vi måste därför se de pågående förändringsprocesserna i efterkrigssamhällena som ett led i arbetet mot patriarkala strukturer och könsstereotypa samhällsvärderingar. I återuppbyggnadsfasen efter en konflikt är jämställdhet en viktig komponent i demokratiarbetet, på alla samhällsnivåer, och av avgörande betydelse för fattigdomsbekämpning och hållbar fred.

Synbara positiva förändringar

Generellt har kvinnorna i regionen på Balkan en relativt kort erfarenhet av demokratisk organisering. Under den relativt korta perioden från det att kriget tog slut i de olika delarna av regionen har kvinnorörelsen lyckats åstadkomma synbara positiva förändringar i samhället. Det återstår dock en hel del att göra innan säkerhetsläget är stabilt och kvinnor och män har samma möjligheter att påverka samhällsutvecklingen.

Kvinnor i fredsarbetet

Under krig är det kvinnorna som bär upp samhället, men när freden kommer får de finna sig i att träda tillbaka. De bjuds i regel varken in till fredsförhandlingar eller till samtal kring återuppbyggnaden av samhället. Den erfarenhet som kvinnorna samlat på sig från kriget ignoreras vilket försämrar själva fredsuppgörelserna och därmed möjligheterna till en hållbar fred.

Hur fredsprocesserna går till i regionen är ett bra exempel på detta. Inga kvinnor deltog i fredsuppgörelsen som avslutade kriget i Bosnien-Hercegovina 1995, och endast ett fåtal deltar i de samtal som pågår om statusprocesserna i Kosovo, Bosnien, Serbien och Montenegro. Daytonavtalet för Bosnien-Hercegovina saknar också ett genusperspektiv.

Kvinnoorganisationerna, som en aktiv del av det civila samhället, beaktas inte i diskussioner kring återuppbyggnadsarbetet. Resolutioner som betonar vikten av kvinnors deltagande och medverkan i freds- och säkerhetssammanhang (FN:s resolution 1325 är ett exempel) och som är bindande för FN:s medlemsländer implementeras inte. Uppfattningen av fred som endast icke-krig är ledande i den formella politiken och de patriarkala strukturer som vidmakthåller mäns våld mot kvinnor och utgör basen för militarism kvarstår. Nationalistiska och kvinnofientliga uttalanden får fortfarande stå oemotsagda i den offentliga debatten.

Aktivister mot nationalistiska strömningar

Kvinnoorganisationerna har fyllt en viktig funktion i fredsarbetet på Balkan. Aktivister återupptog tidigt kontakten med kvinnor från andra etniska grupper, och har stått emot de nationalistiska strömningar som spär på etniska motsättningar, segregation och könsdiskriminering, ofta med risk för sin egen säkerhet.

Kvinnors mänskliga rättigheter

Länderna i regionen har ratificerat majoriteten av de internationella dokument och konventioner som behandlar kvinnors mänskliga rättigheter. De senaste åren har de också börjat harmonisera lagstiftningen till EU-standard, vilket formellt har förbättrat situationen för kvinnor. Flera av länderna har idag en progressiv jämställdhetslagstiftning, och institutioner som ska övervaka och driva jämställdhetsarbetet har införts. De flesta av länderna har också infört nationella jämställdhetsplaner för att jämställdhetspolitiken ska få genomslag.

Bristande politisk vilja för jämställdhet

Medvetenheten om diskriminering av kvinnor ökar dock inte i samma takt som förbättringarna av lagstiftningen. Kunskaperna om det könsbaserade förtryck som råder är låga inom institutioner liksom i samhället i stort, och det syns ännu inget tecken på någon politisk vilja att driva jämställdhetspolitik. I praktiken verkar den rådande politiken snarare för en samhällsutveckling som befäster traditionella könsroller. Kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden, tillgången till hälsovård för kvinnor är bristfällig, tillgången till förskolor har grovt försämrats etc. Denna samhällsutveckling speglas också i det rådande utbildningssystemet där skolböcker och utbildningsmaterial förmedlar stereotyper av män och kvinnor, som bidrar till att förstärka könsdiskrimineringen av kvinnor. Det finns ett fortsatt stort behov av alternativa utbildningsmöjligheter och mötesplatser för kvinnor och tjejer.