Fucking Serbien

I vakuumet efter bomberna, Milosevic och en desillusionerad
demokratirörelse återhämtar och förnyar sig
den serbiska kvinnorörelsen – långsamt. Christina
Wassholm har rest runt i landet och träffat feminister på
kollisionskurs med kyrkan och en nypatriarkal familjevurm.
Serbien 2005 är rester från nästan
tio år av krig. Serbien 2005 är djup besvikelse över
att folkets resning som fick Slobodan Milosevic på fall hösten
2000 inte gett vare sig pengar i plånboken eller inträde
till Europa. I Serbien 2005 står serbisk-ortodoxa präster
bredvid premiärministern och predikar att kvinnor ska gå
tillbaka till köket (som om de nånsin lämnat det)
och föda barn. Serbien 2005 styrs av politiker som varken har
mod att göra upp med det förflutna eller att vända
omvärlden ryggen. Här råder ett klimat där
politiker, av rädsla för att tappa väljarstöd,
är lite för Europa, lite för utlämnande av krigsförbrytare
till Haag, lite för att bevara bilden av serberna som oskyldigt
anklagade offer, lite för ett sekulariserat samhälle,
lite för att kyrkan ska få vara med och forma politiken.
Och så vidare. Serbien längtar till Europa, men värnar
om sin stolthet. Serbien är ett land där människor
har slutat skaffa barn för att imorgon inte verkar bli bättre
än idag. Varannan person man möter vill leva någon
annanstans.



Kvinnokampen pågår men omständigheterna komplicerar.
Utanför kretsen av aktivister, och akademiker vid Women Studies
Centers, existerar ingen feministisk diskussion. Kvinnors rättigheter,
det kan nog vara okej, tycker många, men på serbiska
är "feminist" någon som inte fått knulla
på länge. Mer eller mindre.



Sedan Milosevic-tiden finns en bild av de icke-statliga organisationerna
som landsförrädare som vältrar sig i västerländska
pengar. Idag får den feministiska kretsen höra samma
saker, av liknande och nya anledningar. Det är inte så
poppis att ifrågasätta och kritisera patriarkatet för
då ifrågasätter man samtidigt de värden som
utgör något slags minimum av nationell lojalitet. I konstruktionen
av den serbiska identiteten ingår vackra, lagom självständiga
kvinnor som är redo att laga traditionell söndagslunch
och föda barn.
Belgrad 8 mars, 2005: I en ring på Trg Republike
står ett femtiotal kvinnor, de flesta klädda i svart.
De håller plakat med texter som "Vi vägrar gå
tillbaka", "Abort är en grundläggande kvinnlig
rättighet" och "Feminism = Antimilitarism".
Det är en bekant syn för Belgradborna. Kvinnor i Svart
har stått i ring på Republiktorget sedan 1991. De har
protesterat mot krigen, mot Milosevic, mot brott som begåtts
i deras namn. De senaste åren mot hur de nationalistiska och
traditionella värderingar som majoriteten i parlamentet och
den serbisk-ortodoxa kyrkan står för begränsar kvinnors
vardag i Serbien. De är enträgna i sina krav på
att Serbien måste göra upp med sitt förflutna för
att kunna gå vidare.



–Det största problemet i Serbien handlar om att vi inte
erkänner vårt ansvar. Brotten är kopplade till den
serbiska identiteten, det är därför vi måste
säga NEJ, detta är inte vår identitet. Kvinnor är
synliga bara som offer, kvinnors bidrag till fred är inte erkänt.
Dessutom känner de som var mer aktiva också mer skuld.
De känslorna skapar problem. Hur ska vi komma över de
här skuldkänslorna, för Serbien är ju mest ansvarigt,
frågar sig Stasha Zajovic, och svarar direkt:



– Det är kvinnorörelsens uppgift att våga
bryta det som är vår nationella konsensus. Det är
det kvinnors solidaritet på Balkan måste handla om,
att stötta varandra i att bryta de nationella konsensusen.
Stasha är huvudfigur i Kvinnor i Svart. Kort
och tunn, med svart hår och intensiva ögon och ett ännu
mer intensivt sätt att prata. Hela tiden på språng,
frispråkig och ständigt i kontakt med polisen, ibland
för skydd, men betydligt oftare arresterad, eller under inspektion
av tusen olika anledningar. Hon har blivit hotad till livet, anklagad
för att driva bordell på Kvinnor i Svarts kontor, och
kallad förrädare och fiende.



– Att vara feminist är att vara olydig. Vi har problem
här på grund av människors lojalitet till serbisk
identitet, till traditioner, till historien och religionen. Människor
är väldigt lydiga här, de är vana vid det sedan
Tito. Kvinnors olydnad är så viktig för moderniseringen
av det här landet, säger Stasha.



Kvinnor i Svart är kanske det mest radikala exemplet på
kvinnors organisering i Serbien. I mindre städer är kvinnogrupperna
ofta mindre politiska, och deras verksamhet mer inriktad mot kvinnors
ekonomiska och sociala situation (läs sykurser och hälsoworkshops).



– Jag vill ändra på kvinnans roll, från omvårdande
till aktiv medborgare. Kvinnoorganisationer som arbetar med humanitära
och sociala frågor är stora misstag, de jobbar för
staten och de tar hand om offer för staten. Men att vara mot
bilden av offer är att vara anti-nationalist i det här
landet, för Milosevic skapade den bilden, säger Stasha.
Hoppfullheten efter protesterna som tvingade Slobodan
Milosevic från makten den 5 oktober 2000 har, efter mordet
på premiärminister Zoran Djindjic i mars 2003, förbytts
mot trötthet. Det är få som har kraft kvar för
politisk kamp. Demokratirörelsen från 2000 upplevde ett
stort bakslag i senaste valet, parlamentet är återigen
dominerat av nationalistiska och högerkonservativa partier
(även om många har ordet "demokrat" i partinamnet).



– Man kan fråga sig varför den nya regimen inte
helt enkelt erkänner de brott som gjordes av den förra
regimen, säger Stasha. Det borde vara enkelt. Fast egentligen
är det bara att titta på vilka som sitter i parlamentet.




Slobodan Milosevic, åtalad för krigsförbrytelser
i Haag-domstolen, är våren 2005 den tredje mest populära
politikern i Serbien. Allra mest populär är det ultranationalistiska
Radikala partiets ledare Tomislav Nikolic. Samma partis ordförande,
Vojislav Seselj, sitter också han i häktet i Haag.
I det vakuum som uppstod efter krigen, mellan
det som var landet Jugoslavien och det nya Serbien-Montenegro, är
folket splittrat om vad som ska stoppas i den serbiska identiteten.
Serbisk-ortodoxa kyrkan har använt detta vakuum väl, och
erövrat betydande inflytande i politiken. Ingen politiker vågar
riskera kyrkans stöd (68 procent av serberna säger att
kyrkan är den institution de har mest förtroende för),
så det flörtas med kyrkan från alla flanker. Konkret
tar det sig uttryck till exempel inom utbildningsväsendet.
I skollagen finns det en ny paragraf om att skolan har ansvar för
utvecklandet av serbisk kultur och tradition. Sedan två år
tillbaka är det präster från serbisk-ortodoxa kyrkan
som håller i religionsundervisningen i grundskolan. Den förra
utbildningsministern försökte få igenom ett förbud
mot att lära ut Darwins evolutionsteori. Hon menade att det
var hädiskt, men hade missbedömt var förnuftsgränsen
gick just då. Hon fick gå från sin post strax
därefter.



– Det är viktigt för kyrkan att serbiska kvinnor
föder barn, för att rädda den serbiska nationen och
försvara den mot fiender. Vi har ett stort utrymme att jobba
i för det är ett väldigt glapp mellan kvinnors verklighet
och kyrkans politik. Men kvinnor är inte redo att attackera
kyrkan, på grund av lydnad och på grund av rädslan
för att vara annorlunda, säger Stasha.



– Under socialismen hade vi rätt till abort, vi var väldigt
emanciperade kvinnor, kvinnor med älskare och så vidare.
Men nu, med kyrkans indoktrinering, har det skapats en ny generation
som är mer traditionell än kvinnor från min generation.
Då fanns det såklart också nationalister, men
det var liksom självklart att vara för abort. Idag har
vi nationalister som dessutom är abortmotståndare, säger
Stasha.



Här är en annan anledning till värderingsskillnaden
mellan generationerna: i stort sett alla länder har idag visumtvång
för serber. 65 procent av 15–25-åringarna i Serbien
har aldrig varit utomlands. Det finns en märkbar oro hos den
äldre generationen, de som fick uppleva Jugoslavien och kunde
röra sig fritt, över vad det ska bli av de unga, de som
vuxit upp med krig och Milosevic-regimens propaganda, som varken
haft besök av särskilt många utlänningar eller
sett något annat land.
Kvinnor i Svarts nationella nätverk gör
varje år en enkätundersökning om mäns och kvinnors
syn på abort i ett antal städer. Vårens undersökning
visar att det är fler som ifrågasätter kvinnans
rätt till abort bland den yngre generationen än den äldre.
Och bland dem som är för rätten till abort tillägger
majoriteten att det gäller när kvinnans liv och hälsa
är i fara eller när hon blivit utsatt för incest
eller våldtäkt. Endast tio procent anser att kvinnan
ensam kan bestämma om hon ska göra en abort, resten tycker
att det är ett beslut som kvinnan ska ta tillsammans med sin
man eller med sin läkare.



Kvinnor i Svart ville ordna en paneldebatt om abort i en stad i
södra Serbien. Men den lokala arrangören, en kvinnoorganisation,
sa nej, de sa att de inte vågade riskera sin relation till
de lokala myndigheterna.



– Men abort är lagligt, det står i vår lag,
vi måste prata om det!, säger Stasha.



Därför demonstrerar kvinnorna i Belgrad den åttonde
mars 2005 för rätten till abort, en rätt de enligt
lagen haft sedan 1952.
Till bilden hör att Serbien har lägst
nativitet i Europa. På varje gift par föds det i snitt
mindre än ett barn. Politiker av den nationalistiska sorten,
och kyrkans män, är nervösa för den serbiska
nationens skull. Övriga partier oroar sig för vem som
ska ta hand om den äldre generationen. Tillsammans skapar det
en backlash i synen på kvinnans roll, och kreativa förslag
läggs fram till parlamentet, som att frivilligt barnlösa
par ska straffbeskattas.



Och i städerna gifter man sig allt senare, för att man
inte har råd att skaffa sig ett eget hem. Det är bättre
ekonomiskt att bo med sina föräldrar så länge
som möjligt.



Därför är parker fulla av hånglande par det
säkraste vårtecknet i Belgrad. Och frågan "är
du gift?" så extremt central i alla sociala sammanhang
(är svaret nej blir reaktionen antingen beklagande blickar
och tröstande ord eller upptakten till projekt Hitta en lämplig
karl i bekantskapskretsen).
Women’s Center Leskovac: Jovana Dimitrijevic
breder ut sina fotocollage på golvet och kvinnorna sätter
sig ner på den nya heltäckningsmattan. De är helt
nyinflyttade, i ganska rejäla lokaler i ålderdomshemmet
som ligger centralt. Kommunen har gett rummen till dem, och har
lovat att installera luftkonditionering efter att alla höll
på att svettas ihjäl på inflyttningsfesten. Jovana
är 26 och gör konst av sitt nu avslutade förhållande
med en plastikkirurg i Belgrad. Hon har dokumenterat allt, och nu
gör hon upp med sitt förflutna i en blodig och utlämnande
utställning. Han skar bort hud från hennes lår
och rumpa, rester från hennes bulimiperiod. Hon går
på konstskola i Holland, men är tillfälligt tillbaka
i Leskovac, en bortglömd stad i södra Serbien där
häften av invånarna är arbetslösa, och hon
har lagt all sin energi på att måla väggar, gardiner,
t-shirts på kvinnocentret. Hon har slagit in hundratals små
paket innehållande numret till den SOS-linje som misshandlade
kvinnor kan ringa för att få hjälp. De äldre
kvinnorna på centret lät henne inte hänga upp sina
bilder när det var inflyttningsfest. Bilderna kan uppfattas
som makabra och provocerande, tyckte koordinatorn Divna. Jovana
skickas ut för att koka kaffe mitt i en diskussion. De kör
med henne.



Nästan alla männen från Leskovac var soldater i
Kosovo. De kom hem när Natos bomber började falla. Nu
sitter de hela dagarna med tomma händer på kaféer
och barer.
Plötsligt, ett minne: På workshop för
romska kvinnor i Nis berättar en kvinna, hon är flykting
från Kosovo, medan två av hennes barn klänger på
henne, om hur hon blev våldtagen av serbiska soldater de där
vansinniga dagarna innan Nato-bombningarna, när alla lämnade
och förstörde vad de kunde på vägen. Kvinnan,
hon heter Anita, berättar torrt och sakligt medan tårar
rinner längs kinderna. De andra kvinnorna i ringen i det varma
varma rummet lyssnar förstrött, lyfter upp eller ner sina
barn, viftar bort flugor. De har hört historien förut.
Inte just Anitas, men de vet ändå hur den börjar
och slutar.
Leskovac, åter: Bakom den tunna väggen
har psykologen Ivana rådgivningssamtal med en kvinna som just
lämnat sin man. Hon bor tillfälligt på det skyddade
boendet som finns i stan. Första gången hon anmälde
sin man till polisen, pratade poliserna med honom, man to man, och
han lovade att sluta slå. Så de slängde anmälan
och han kunde gå hem igen. Han höll inte sitt löfte,
och kvinnan hamnade på sjukhus.



När hon kommer ut från rådgivningen ser hon kvinnorna
på golvet och ler. De säger till henne att hon måste
komma och hänga med dem på centret.



– Jag lämnade min man som slog mig för ett par år
sedan, säger Jelena från golvet, och det är det
här som räddade mig, att jag kunde komma hit och bara
vara. Dricka kaffe och känna mig normal, här finns andra
med samma erfarenheter, andra ogifta eller frånskilda kvinnor.



Kvinnan säger att hon kommer, måste bara lära sig
att stå på egna ben först.



– Det gör du bäst här, hävdar Jelena.
Mäns våld mot kvinnor är kanske
den enskilda fråga som engagerar flest kvinnoorganisationer.
Situationen är bedrövlig, såklart, problemet är
dessutom att ingen riktigt vet hur bedrövlig. En undersökning
gjord i år visade att var fjärde kvinna blir utsatt för
våld i hemmet. Och att nästan 80 procent saknar förtroende
för polis, socialtjänst och domstolar. Siffrorna är
osäkra, både för att det saknas system för
rapportering hos socialtjänst, polis och sjukhus och för
att mörkertalet är större än stort. Kvinnorna
i Leskovac jobbar hårt med att bryta föreställningen
om att våld i hemmet är en privatsak och något
som hör till äktenskapet. På allt informationsmaterial
de tilllverkar skriver de att våld mot kvinnor är ett
brott – och det är en upplysning som behövs, för
både kvinnor och män. Herrtidningen CKM hade i februarinumret
ett uppslag med anvisningar om hur man bäst slår sin
kvinna, och adresser till skyddsboenden i Novi Sad, Belgrad och
Podgorica där "västerländska häxor gömmer
våra kvinnor". I hela Serbien och Montenegro finns det
fem skyddade boenden, med ungefär 70 sängplatser. De drivs
alla med stöd av internationella organisationer, så gör
också alla kvinnocenter med verksamhet likt den i Leskovac.
Att få staten att erkänna och ta sitt ansvar för
att våld mot kvinnor är ett samhällsproblem ligger
högt på agendan för organisationerna.
Var fjärde serb är arbetslös. 40
procent av kvinnorna saknar regelbunden inkomst. Marknadsekonomin
har introducerat termen "övertalighet", ytterligare
tiotusentals människor kommer att förlora sina jobb i
privatiseringen av Serbien. Kvinnorna är de som går först.
Och drabbas hårdast, eftersom kvinnor mycket sällan har
något eget kapital att leva av, eller investera i eget företagande.
Kvinnor är till exempel ägare av knappt en femtedel av
bilarna i landet och av bara fem procent av hus och lägenheter.
I vissa delar av landet är det fortfarande självklart
sonen i familjen som har arvsrätt. Därför pågår
det i Serbien otaliga försök att förbättra kvinnors
ekonomiska situation. Det sys och vävs, syltas och saftas,
bildas kooperativ för jordbruk och bokföringstjänster.
Resultaten låter vänta på sig, kundkretsen är
liten.



Men det är svårt att se fattigdomen i Serbien när
man går runt i down town Belgrad. Staden putsas upp till höger
och vänster, allt mer flashiga butiker ersätter de gamla,
caféer och restauranger är fulla av vackra människor.
Serberna är stolta över sina vackra kvinnor, och vackra
är de. Men det vackra är ett snävt begrepp i den
här staden. Det betyder storlek 36, höga klackar, långa
naglar, blonderat hår och stora bröst. En populär
bargata kallas av Belgradborna för Silicon Valley, det ska
förstås som platsen där de rika och bröstförstorade
går ut.



På väg in mot Belgrad söderifrån sitter en
stor reklamskylt uppe sen mer än ett år nu. "Vilken
skulle ni välja?" står det över en bild av
två avklädda kvinnor som håller i varsitt bildäck.
I alla tusen tidningskiosker står porrtidningarna på
bästa display. I matbutiken runt hörnet likaså.
Tevereklamen, underhållningsprogrammen, överallt svämmar
det över av i bästa fall tok-stereotypa bilder av kvinnor
och män, i sämsta fall av symboler för kvinnohat.
På den populära klubben Ambis, i en båt i floden
Sava, sjunger en man och en kvinna turbofolk, en speedad variant
av folkmusik. På varsin sida av scenen dansar två kvinnor
i leopardmönstrade stringtrosor. Tjejerna i sällskapet
vid bordet närmast scenen erbjuder sig att byta plats med killarna
så de ska se bättre.
Lepa Mladjenovic har just kommit tillbaka från
en konferens i Wien. Hon har med en tröja i stor storlek till
Zoe Gudovic. Zoe är annars hänvisad till butiker för
gravida och "fylligare damer" där det inte finns
särskilt många coola t-shirts med tryck.



Zoe Gudovic och Lepa Mladjenovic möttes första gången
under Natos bombningar våren -99, då kvinnocentret på
Tirsovagatan blev en samlingsplats. Zoe och Lepa är båda
aktiva i den lesbiska kretsen i Belgrad. Lepa är veteranen
som var med på den viktiga feministkonferensen i Belgrad 1978,
och som, förutom att ha varit frontfigur och förebild
för andra homosexuella, kämpar mot mäns våld
mot kvinnor. Zoe är tjugo år yngre, allt i allo-konstnär
och aktivist. En man går förbi och vill sälja glasögon.



– Nej tack, vi vill inte köpa något, vi är
här för att prata om kvinnors och lesbiskas rättigheter,
säger Lepa till honom. Han går snabbt vidare.



Zoe är fortfarande uppe i varv efter den queerfestival hon
var med och arrangerade två veckor tidigare.



– Det var så coolt, det var som ett mini-Pride! Vi stod
utanför McDonald’s på Terazije, med banderoller
med "Stoppa våldet på gatorna", med musik,
folk bara dansade. Vi hade bett alla att klä sig färgstarkt,
berättar hon.



Zoe och hennes kompis Lori spelar feministisk teater och åker
runt och ger workshops. De vill få tjejer att upptäcka
och använda sina kroppar och sina röster.



– Vi såg hur kvinnor alltid skäms för sina
kroppar, och det är vårt samhälle som lär dem
det, säger Zoe.



– Vi har lärt oss att leva i skräck och hjälplöshet,
instämmer Lepa.



Så sent som 1994 togs artikel 110 bort från kriminallagen.
Artikel 110 förbjöd homosexuellt samlag, men bara mellan
män. Lesbiska nämndes inte, de är en så gott
som osynlig grupp i det serbiska samhället. Det finns en kort
historia av hbt-aktivism i Serbien. En historia som nådde
ett antiklimax den 30 juni 2001, då ett drygt tusental unga
män – huliganer från fotbollsklubbarna Röda
stjärnan och Partisan, medlemmar av den högerextrema studentorganisationen
Obraz och det Radikala partiet – påhejade av serbisk-ortodoxa
kyrkan och allmänheten, jagade, slog, sparkade sönder
Belgrads första försök till Prideparad. 40 personer
blev allvarligt skadade. Den serbiska polisen fick stark kritik
från Amnesty International för att den lät bli att
skydda

marschdeltagarna. Amnesty kritiserade också serbiska myndigheter
för bristen på någon lämplig form av respons.



32 personer arresterades, men ingen blev i slutändan åtalad
i samband med attackerna. Gatufesten utanför McDonald’s
är det närmsta Belgrad kommit en Prideparad på fyra
år.



– Ser du några färgade människor i Belgrad?
Eller romer? De har dödat färgen i den här stan.
När du kommer med regnbågsflaggan dödar de dig på
grund av färgen, säger Zoe.



– Okej, men vi har gått från noll till ett. Nu
kan du åtminstone prata om det, för 10 år sedan
visste folk ingenting. Men när vi hade Bloody Pride 2001, det
blev en sån backlash, de skrämde folk så mycket,
hela homorörelsen gick under jorden. Det är inte så
konstigt, 1000 män jagade oss. Jag känner mig fortfarande
skyldig för det, säger Lepa.



Lepa var en av arrangörerna av Pride.



I den socialistiska federationen Jugoslavien var
kvinnan, förutom hustru och moder, också arbetare och
soldat. Under andra världskriget var en tredjedel av försvaret
kvinnor, en insats som banade väg för ett slags jämlikhet.
Kvinnor fick jobb, utbildning och rätt till skilsmässa
i efterkrigstidens Jugoslavien.



Och sedan 70-talet har Belgrad, Ljubljana och Zagreb hyst en liten
kvinnorörelse, sprungen från universiteten. Den utgjorde
och utgör den intellektuella kärnan som ger dagens feministiska
rörelse en bra teoretisk bas och en feministisk aktivistbakgrund.
Det var typiskt för rörelsen att man var rätt få
medlemmar men med mycket energi.



Lepa växte upp i USA och blev feministisk aktivist "av
bara farten". När hon återvände till Belgrad
i slutet av 70-talet blev det mer på allvar. Hon berättar
om mötena på studentkulturcentret SKC där de fick
vara på onsdagar för att det var fotbollskvällar.



– Då fanns en socialistisk idé om den gemensamma
revolutionen, så vi var både män och kvinnor. Men
vi skapade en subgrupp med bara kvinnor som träffades på
onsdagar, berättar Lepa.



I slutet av 80-talet bildades de första (icke-statliga)
kvinnoorganisationerna. De kvinnor som engagerade sig gjorde det
av främst tre anledningar; akademisk motivation (forskning),
politisk motivation (mot kriget) och personlig motivation (egna
erfarenheter av förtryck och mäns våld).



Under kriget höll kvinnorna kontakt, även om de inte kunde
resa och träffa varandra. Och de flesta gick in i fredsrörelsen,
som på alla håll kom att bestå av många
kvinnor i starka positioner.



Under 90-talet ökade antalet organiserade kvinnor. Krigen,
sanktionerna och den ekonomiska situationen skapade nya behov. Många
kvinnor gick samman för att ge humanitär hjälp, arbeta
med flyktingar och olika typer av psykosocialt arbete. Grupperna
arbetade, och arbetar, väldigt individbaserat, med story-telling,
psykologiworkshops och individuell support. Och med mycket diskussioner
grupperna emellan.



Belgrad, som det reservat det är, rymmer i stort sett hela
den intellektuella feminismen i Serbien idag, med en handfull undantag
runt om i landet. Novi Sad i den norra provinsen Vojvodina har sina
namnkunniga feminister. I Belgrad finns till exempel Women’s
Studies Center, inhysta hos statsvetenskapliga institutionen, men
i en lokal de betalar för själva och utan att ingå
i universitetets kursutbud. Men de finns. Och sedan hösten
2004 finns ett jämställdhetsråd som ska fungera
som remissinstans och rådgivare till regeringen, där
kvinnorörelsen lyckats få med några representanter.
De började direkt med en jämställdhetslag, Serbiens
första. Lepa är förbannad på utkastet till
lagen som hon just läst.



– Jämställdhetslagen säger ingenting, absolut
ingenting, om homosexuellas rättigheter, jag kan inte fatta
det! Det var en chock för mig. Jag tror de är rädda.
Kanske hade det kunnat fungera för två år sedan,
under Djindjic, men nu pågår det någon slags självcensur.
Det är helt klart så att det här ses som något
utanför resten av feminismen, när de lobbar för lesbiskas
rättigheter är det som att de offrar sig.



Det är i rätt stor utsträckning samma kvinnor som
var tongivande 1978 som idag leder den feministiska diskussionen
och som sitter med i regeringens råd och granskar lagar. Inte
särskilt många kvinnor under 50, helt enkelt.



– Vi har alltid tyckt om att jobba med unga människor,
alla vi som var med från början, säger Lepa.



Zoe bryter in.



– Jag tycker det är väldigt separerat mellan generationerna
av feminister. De håller sina positioner, för att de
har byggt någonting. Men jag tycker att de äldre feministerna
återskapar ett patriarkalt och hierarkiskt sätt att tänka.
De behandlar unga tjejer som om vi inte vet någonting. Men
vi har också upplevt kriget, vi lever också i fucking
Serbien. Men det räknas inte. Vi behöver det nätverk
som de äldre har byggt upp, det är inte så lätt
att nätverka när du behöver visum för att åka
till fucking Slovenien. Jag är ledsen att det inte finns fler
unga feminister, säger Zoe.



Ett gäng 20-nånting-tjejer i ex-Jugoslavien har bildat
ett informellt och webbaserat nätverk med namnet "anti-mother".
De har inget emot sina egna morsor, men är trötta på
att bli klappade på huvudet av 78-generationen och vill hitta
strategier för att ta plats i feministrörelsen.



– Jag kanske inte har tänkt så mycket på
det där. Kanske har Zoe rätt. Jag är nog mer uppmärksam
på andra former av diskriminering, som att vi inte har en
enda romsk kvinna, inte en enda funktionshindrad kvinna i vårt
center, säger Lepa.



– Vi kanske måste upprepa -78, och omdefiniera vissa
frågor. Jag är verkligen rädd för kyrkans politik,
globalt, inte bara här. Jag är rädd för att
jag tillhör en minoritet, som lesbisk kvinna. En dag kanske
det kommer att vara lagligt att mörda oss, säger Zoe.



– Det är likadant i hela regionen, återkomsten
av nationalistiska värderingar. Kyrkan och militären går
hand i hand i den här processen med att bygga upp ett nytt
land. Det här är verkligen ett mission impossible, vi
kan inte kämpa mot kyrkan. Fredsrörelsen kunde inte stoppa
kriget, och vi kan inte stoppa kyrkan, säger Lepa.

Christina Wassholm, Kvinna till Kvinna



Artikeln är tidigare publicerad i Bang

Foto: Christina Wassholm och Kristin Olson

 
 
 


"Under socialismen hade vi rätt till abort, vi var väldigt
emanciperade kvinnor, kvinnor med älskare och så vidare."
Stacha Zajovic


"De behandlar unga tjejer som om vi inte vet någonting.
en vi har också upplevt kriget, vi lever också i fucking
Serbien." Zoe Gudovic