Haag-tribunalens syfte förvrängs

När Haagtribunalen inrättades var syftet att bidra till
försoning i det krigsdrabbade Bosnien. Men i dag, tio år
efter fredsavtalet, visar en ny studie att tribunalen snarare har
förstärkt motsättningarna mellan de etniska grupperna.



Med fredsavtalet i Dayton i december 1995 tog kriget i Bosnien äntligen
slut. Men trots att det har gått tio år sedan de historiska
fredsförhandlingarna är läget i landet långt
ifrån stabilt.



Krigsförbrytartribunalen i Haag har av omvärlden setts
som en nyckel i försoningsarbetet. Men nu visar en ny studie
att tribunalen snarare tycks ha bidragit till att förvärra
motsättningarna i landet.



– Missnöjet finns i samtliga etniska grupper. Den bosnienserbiska
sidan ser tribunalen som alltför partisk och ”ute efter
serber”. Bosniakerna å sin sida anser att straffen som
utmäts är för lindriga. De känner sig svikna
över att mord på 70 människor inte leder till mer
än fem års fängelse, säger Johanna Mannergren
Selimovic som på uppdrag av PADRIGU, Institutionen för
freds- och utvecklingsforskning, vid Göteborgs Universitet
har studerat vilken inverkan krigstribunalens arbete har haft på
lokal nivå i Bosnien-Hercegovina.



Johanna Mannergren Selimovic har intervjuat kvinnor och män
i landets båda entiteter,
i Konjic i Federationen och i Srebrenica i Republika Srpska. Personerna
har svarat på frågor om sin syn på krigsförbrytartribunalen
och vilken inverkan de tycker att det som sker i Haag har på
deras liv. Den kraftigaste kritiken som framkommer rör tribunalens
anspråk på att skipa rättvisa.



– Haagtribunalen har bara möjlighet att åtala de
största krigsförbrytarna vilket gör att ett stort
antal brottslingar fortfarande går fria. För många
bosnier blir tyvärr inte rättvisan mer än symbolisk
när man riskerar att möta en krigsförbrytare i brödaffären
eller på gatan.



Dålig förankring

Till en början fanns tribunalens dokument endast på engelska
och få bosnier kände till vad som egentligen hände
vid rättegångarna. Den bristfälliga lokala förankringen
har bidragit till att polarisera samhället, menar Johanna Mannergren
Selimovic.



– Den otillräckliga förankringen lokalt har gett
nationalistiska krafter möjligheten att misskreditera tribunalen
och använda det som sker för sina egna syften.



Den främsta anledningen till att försoningsarbetet går
så trögt beror dock inte på Haagtribunalen i sig
utan på Daytonavtalet, poängterar hon.



– Fredsavtalet stoppade striderna men skapade inte någon
förutsättning för försoning. Bosnien delades
upp mellan de tre krigförande parterna och konflikten cementerades.
Människors identitet förblev kopplade till den etniska
grupptillhörigheten.



– Nationalistiska politiker använder Haagtribunalen för
att förstärka den här känslan av ”vi och
dom”, att det är bosnienserber eller bosniaker som grupp
som ska straffas, inte personerna som utfört krigsbrotten,
menar Johanna Mannergren Selimovic, som samtidigt pekar på
hur svårt det är att individualisera skulden när
så många våldshandlingar i kriget begåtts
just kollektivt.



Sanningskommission – en lösning?

I dag pågår förberedelser för att flytta Haagtribunalens
arbete till en nationell domstol. Diskussioner om en sanningskommission,
i likhet med den som inrättades i Sydafrika efter apartheidregimens
fall, pågår också. Johanna Mannergren Selimovic
välkomnar idén, men hyser viss tveksamhet eftersom situationen
i Bosnien är så annorlunda.



– I Sydafrika fanns ett klokt ledarskap som förmådde
att ena landet till stor del, kring fördömandet av apartheid.
Befolkningen i Bosnien lever kvar med sina ”gamla” motsättningar
och med politiker som uppmuntrar dessa. Men visst skulle en sanningskommission
kunna hjälpa. Fler skulle få både möjlighet
till upprättelse och att lätta sina samveten. Genom en
sanningskommission skulle även de positiva berättelserna
och minnena få möjlighet att komma fram. I Haag är
det endast det negativa, de ohyggliga krigsbrotten, som hamnar i
fokus.



Men Johanna Mannergren Selimovic poängterar att initiativet
till en eventuell sanningskommission måste komma från
det bosniska folket själva och inte utifrån.



– De måste själva få äga det som sker.
Alltför mycket efter kriget har skett på initiativ av
internationella organisationer vilket gjort att bosnierna inte känner
sig delaktiga i det som händer.



Hon tycker att det finns mycket att lära av erfarenheterna
från Bosnien inför kommande krigsförbrytartribunaler
liksom i arbetet med den nya internationella brottsmålsdomstolen.



– Det är tydligt att befolkningen måste få
information om vad som sker och att det som sker i domstolen synliggörs.
Folk måste få veta varför domsluten ser ut som
de gör för att få förtroende för rättsprocesserna.



Enad regering krävs

Men har då Haagtribunalen spelat ut sin roll som en försonande
insats i Bosnien?



– Nej, svarar Johanna Mannergren Selimovic. På sikt
tror jag att tribunalens dokument kommer vara ovärderliga i
människors sökande efter vad som egentligen hände
under kriget, sökandet efter ett slags gemensam sanning som
kan eliminera alla de myter och skrönor som florerar i dag.
Försoning är ett stort ord, men kanske samexistens är
möjlig. Många jag har mött säger att de aldrig
kommer kunna förlåta dem som förgripit sig på
och dödat anhöriga – och det ska man inte heller
begära.



Men hon understryker att det viktigaste som kan stimulera en försoningsprocess
handlar om nationell politik.



– Det pågår en långsam process för
att centralisera samhällsinrättningar som polisväsende
och skolsystemet. Det är en positiv utveckling, men den har
till största delen tvingas fram av det internationella samfundet.
Nu behövs en enad regering som kan lyfta blicken och se bortom
etniska motsättningar och nationalistiska intressen.
Anna Lithander, Kvinna till Kvinna